för tillfället oförstådda på en gemensam orsaks räkning; man har satt instinkten som yttersta grnnd, förglömmande att genom blotta namnet på ett sjelfskapadt begrepp i sjelfva verket ingenting är förklaradt. Eller också ställer nian sig på teleologins oangripliga ståndpunkt, förvexlande orsak med verkan, och utpekar naturens ändamålsenlighet såsom grund för de förhållanden, hvilka annars blefve oförklarade. I becrge fallen är den invecklade knuten afhng- OO O gen i stället för löst, och hela diskussionen bragt utom området för vetenskaplig forskning. Ehuru fenomenet framträder i en enkel form och i många fall är lätt att iakttaga, sträcka sig likväl dess rötter in i naturens mest hemlighetsfulla inre. Vetenskapen kan derföre ej hoppas att fullständigt lösa problemet, men sträfvar att så vidt möjligt framskjuta gränserna för sitt område. I vår tid lisrga råmärkena emeller- OO tid ej desto längre, än att vi fortfarande vänta på en öf-verblick af fenomenets deskriptiva del, flyttningens faktiska förlopp. Sjelfva sakförhållandet, som utgör grunden för hvarje utredning, måste således främst bringas på det klara, innan några spekulationer om djupare frågor ens kunna komma i fråga. — Men också detta inskränktare område företer flere skilda sidor och det är icke likgiltigt O O i hvilken inbördes följd de upptagas till bearbetning, all-denstund de i större eller mindre grad bero af hvarandra. Emedan flyttningen till sin natur är ett rörelsefenomen hos fogelindividen och dermed äfven hos hela arten, har man, liksom vid hvarje dylik företeelse, närmast att akta på tvenne moment: rörelsens fortgång i rummet eller flyttningsvägen, och dess tidsutdrägt. Tidsmomentet beror i viss mon af vägen och kan derföre utredas först sedan dennas sträckning är känd. Deremot förutsätter hvarje vetenskapligt omdöme om flyttfoglarnes färder ovilkorligen kännedom af den väg de passera. För den skull ligger mycken vigt på att främst hafva utredd den sida af flyttningsfeno-