len, i hvilken Selengafloden, Baikal och öfre Angara ligga vill Radde förklara derigenom, att utefter denna dalgång förlöper en starkt besökt stråkväg, fortsatt genom Mongoliet, längs hvilken flyttfoglar anlända till Daurien och småningom sprida sig allt efter som vintern ger vika. Efter att hafva redogjort för orografiska förhållanden i trakten längre österut, samt påmint om foglarnes tidiga ankomst till Amurflodens mellersta lopp, tror sig Radde finna fullständiga förklaringsgrunden till äfven detta förhållande der-uti, att en del af foglarne genom Mongoliet längs Sungari-floddalen anländer till mellersta Amur, medan vintern ännu råder uti de snörika kustländerna vid utloppet. Raddes resultat äro således vida mer specificerade hvad vägarnes sträckning beträffar och hänföra sig till uppgifna lokala förhållanden; de grunda sig likväl icke uteslutande på uppgifter om tiden för flyttningarne, utan äfven på iakttagelser om fogelfaunans sammansättning under olika delar af året, och komma derföre att beröras längre fram. Förutom dessa bearbetningar af materialet finnas ännu andra, som afse att, genom beräkning af medelankomst-data för enskilda arter inom mindre områden ocb differenserna dem emellan, angifva i hvad sammanhang dessa periodiska företeelser stå med klimatet på skilda orter. Härvid har det ej kunnat undfalla huru beroende dylika frågor äro af en föregående utredning af vägarnes sträckningar1); ur kalkylerna hafva stråkvägarne likväl ej kunnat framgå med någon bestämdhet, icke heller hafva bevis kunnat lem-nas om fogelindividerna flytta successivt eller öfver och förbi hvaraudra, samt dylika alltför komplicerade frågor. Såsom ofvan redan nämndes erbjuder deö ornitologi-ska literaturen intet omfattande försök att på faunistiska >) Moberg, Om de 1750—1850 i Finland gjorda nat.-hist. dagan-teckningar. Bidrag t. Finl. nnt.kännedom II. 1857, s. 89. — Ornitolo-giska bidrag till Finl. klimatologi. Akad. program. Helsingfors 1868.