sommaren och tvertom. Arter, som gå norrut for att kläcka vid polkretsen, återvända för att i Mexico, Guatemala eller Westindien blanda sig med innevånarne uti dessa trakter eller med andra, som vandra kortare sträckor, samt beledsagas under en del af flyttningen söderut af arktiska fog-lar, som brutit upp från ännu nordligare belägna länder.” --Först på senare år liar det Jyckats att något sä när med säkerhet bestämma de nordamerikanska foglarnes vinterstationer. Några arter sträcka sig ända till mexikanska viken och uppehålla sig i Florida, Georgien och andra sydliga trakter; jemförelsevis få gå till Westindien, flere till Mexiko och Guatemala. Längre söderut förminskas antalet mer och mer, så att ganska få landfoglar gå ända till Sydamerika. Deremot går en mängd arter, som äro beroende af vattensamligar och sumpmarker, ända ned till Patagonien. Efter att hafva meddelat förteckningar öfver de fogel-arter som äro gemensamma för Grönland, Island, Amerika och Europa förklarar Baird, att ”europeiska foglar, isynnerhet landfoglar, komma till Grönland och återvända till kontinenten öfver Island, sålunda att Färöarne tjena dem såsom hviloställe under vägen från Storbritannien och Skandinavien. I ganska få fall tyckes en art bege sig till Grönland utan att hafva berört Island; likvisst kan detta måhända blott synas så, emedan de möjligen under sin vistelse på Island ännu icke blifvit iakttagna af någon naturforskare. — — De europeiska foglar, som blifvit anträffade på nordamerikanska kontinenten, hafva kommit dit under höstflyttniugen, i det de åtföljt verkligt nordamerikanska flyttfoglar.” Baird eguar derefter uppmärksamhet åt förklaringen af de orsaker, som föra amerikanska foglar vilse till Europa, särskild t till England och Ilelgoland; detta ämne ligger dock mer å sido, då frågan rör de årliga normala flytt-ningsbanorna, hvarföre det tillsvidare kan lemnas derhän.—