regelbundet ännu nordligare; ganska fåtaligt visa sig arterna vid Upland och Gefle, ytterst få gå tillfälligtvis högre upp. — Andra åter såsom Phal. fulicarius Lar. glaucus Lar. eburneus Tr. maritima » leucopterus Merg. alle A?i8. ruficollis » tridactylus hafva väl förekommit utmed samma kuster, men endast såsom sällsporda gäster. — Tre arter (Som. spect., Ful. Stell. och Lar. gl.) stanna merendels öfver vintern i Östersjöns norra del, likasom vid Finmarkens kuster; enstaka individer gå likväl ännu sydligare. Merg. alle ertappas tillfälligtvis under vintern i samma trakter. — Det är således tydligt, att de anförda arterna flytta utmed en bestämd stråkväg längs Östersjöns svenska kuster och öar. Men denna väg sammanhänger icke omedelbart åt sidorna med den norska, åtminstone ej under förloppet i Sverige. I enlighet med den sedvanliga uppfattningen af flyttningens fortgång från norr till söder antog man först, att de flyttfogelskaror, som årligen om hösten besöka Skåne, måste komma dit norrifrån, hvarföre man förskottsvis förläde deras häckställen till ”de norra och nordöstra delarne af skandinaviska halfön.” Antagandet bekräftades likväl ej genom närmare undersökningar på ort och ställe, hvarföre de okända bäckställena förflyttades ännu längre ftort till ”Kölens nordligaste myrar”, der någon individ verkeli-gen blifvit iakttagen. Emellertid saknade man fortfarande säker kännedom om orten, der de i södra Sverige uppträdande massorna häckade inom Skandinavieu, eller om de alls gjorde det. I hvarje händelse måste man anse en omedelbar flyttning från norska kusten öfver fjellryggen och hela inre Sverige såsom en fysisk omöjlighet för flertalet af dessa arter. Då nu dessutom serien af fyndorter längs Skandinaviens östra kust befinnes vara på ett anmärknings-värdt sätt afbruten i trakten af Upland, så ligger den tanken nära, att man icke mera har att söka fortsättningen ' O