nes kuster, förnämligast de östra. Denna anmärkningsvärda olikhet i fyndorternas fördelning synes icke betingas af någon olikhet i begge kusternas beskaffenhet, utan torde den enda antagliga orsaken ligga deri, att fog-larne anlända till öarne från något ostligare beläget land, eller hellre från nordost. I detta afseende kan Norge närmast komma i fråga; enligt hvad ofvan blifvit anfördt flytta samma arter i sjelfva verket derstädes (med samma undantag) utmed kusten ända till sydvestligaste delen och för somliga af dem stod icke ens någon fortsättning att finna längre åt söder eller sydsydvest. Deraf framgår således, att flyttningsvägen utmed britiska öarnes kuster står i kontinuerligt 8 am manhans med stråkvägen längs O O o O Norges vestra och norra kust, hvars ledningstråd af-bröts i nejden af Lindesnäs. Satsen vinner ytterligare bekräftelse deraf, att de flesta arterna förekomma i ungefar samma proportioner uti begge länderna samt att vissa andra fogelarter uppträda på det ena stället samtidigt som de försvinna på det andra. Iliirmed äro också häckuings-ställena i norden angifna för de individer, hvilka passera britiska öarne, eller åtminstone för en stor del af dem. Såsom nyss nämndes göra tvenne arter undantag från ofvaustående regler: Cygnus minor och Anser rujicollis flytta veterligen icke längs norska kusten, ej heller känner man, att de skulle häcka i länderna dit norska vägen leder; deremot blef ofvan visadt, att begge uppträda såsom sällsynta gäster under flyttningarne längs kusterna af Öster-och Nordsjön, hvarutom begge häcka i länderna der denna väs ändas. Dessa skäl tala för att båda foglarne kommit O O längs den senast anförda vägen, särdeles som A. rujicollis blifvit funnen i Englands sydöstra och södra delar. Det synes knappt lida något tvifvel derom, att äfven mången af de andra arterna anländt till England denna väg. Allena för sig kan denna tolkning dock ej förklara utbredningen af Cygnus minor (Beirickii), som tvertoui skall förekomma