Från det inre och södra Frankrike saknas således alla vippgifter om några arter (Cygnus minor, Anser rujicollis, Fuliyula Stelleri, Somat. spectabilis och Larus leucopterus), och for de öfriga äro fyndorterna geografiskt fördelade på ett annat sätt än i Tysklands inre. Vestra och mellersta Frankrike besökas nemligen jemförelsevis fåtaligt och tillfälligtvis, oftare deremot och mer regelbundet de östra och sydliga delarne; särskildt framstå i sådant afseende orterna närmare Rhens deltaland, vid samma flods öfre lopp, Ge-neve-dalen, Lyon och Ehones deltaland; men endast vid Rhones mynning öfvervintra några af arterna regelbundet, under det de på andra orter förekomma blott om våren och hösten. Öfverblickas nu samtliga fakta och de preliminära slutsatserna från Tysklands och Frankrikes inre delar samt Schweiz, så befinnas de uppräknade arterna omöjligen hafva färdats genom landet i en riktning parallel med kustvägeu och vinkelrät emot floderna, emedan fakta icke gifva stöd för en sådan förmodan. Deremot hafva omedelbara iakttagelser ådagalagt, att somliga arter vid missgynnande väderlek, köld, stormar eller oväder, från kusten kastas in åt flodmynningarna; likaså är det förnämligast invid floder och vattendrag som de flesta arterna blifvit iakttagna uti landets inre. På grund häraf kan såsom regel uppställas den sats, att somliga individer af olika arter taga af från den normalt besökta kustvägen och till större eller mindre antal komma uppför floderna och andra vattendrag. Endast derigenom kan förklaras, hvarföre fyndorterna ligga i trakter, som genom större floder sammanbindas med kusten; hvarföre en arts talrikhet längs en flod star i ett direkt förhållande till samma arts förekomst vid samma eller åtminstone närliggande floders mynningar, förutsatt nemligen att arten öfverhufvud kommer inåt land; hvarföre vissa orter (norra Tyskland) endast eller företrädesvis besökas under höstflyttningen,