medan andra (Tyrolen) uppsökas sällan ock då om våren, samt hvarför somliga orter besökas både vår ock höst — allt beroende af vägen och stationen, från hvilka foglarne för tillfället komma. Det inre landet genomdrages af flere sådana vägar, hvilka alla utgå från kustvägen vid Östersjön och Nordsjön. Den mest besökta stråkvägen leder från Rhens deltaland längs floden ända till Schweiz, hvarige-nom förekomsten af en mängd arktiska fogelarter tillfälligtvis eller regelbundet vid de stora sjöarne uti just denna centrala del af Europa vinner sin naturliga förklaring. De stanna likväl ej här öfver vintern; påtagligen måste de flytta vidare längs Aardalen, eftersom stråkvägen fortsät-tes längs Geneve-bäckenet och Iihone-dalen förbi Lyon till Medelhafvets kust*). Här anträffas ibland om vintern t. o. m. sådana arter (Tringa maritima, Phal. fulicarius, Larvs glavcvs och eburneus), som högst sällan komma ens till Nordsjöns kuster; de deremot, som på sistnämnda ort hafva sina normala viuterstationer (Tringa ca-nutus, Anseres) komma temmeligen ofta till Rhones mynning, i synnerhet under kalla vintrar. En och annan art, som veterligen ej stannat på någon förut berörd puukt, blir också öfver vintern här (Ch. helveticus, Tr. svbarcvata, arenaria), men blott under vissa, antagligen milda, år eller till ringa antal. Slutligen öfvergifver åtminstone en art (Tringa minuta) deltalandet allenast för en kort tid under vintern och måste således stanna först någonstädes i närheten. Af de arter soin öfvervintra måste likväl en stor del individer också flytta längre bort, emedan de icke hela tiden finnas lika talrikt, som de förekomma under våren och hösten; dessa böra således följas vidare på färden. Emedan åtminstone de arter, som passera flyttnings- *) Man jemföre härvid nägon oro-hydrografisk karta, helst Stielers Atlas bladet Tyskland, der dalsänkningen framstår särdeles tydlig.