sträckningen öfver Gotland, Ölands ostkust och Skåne. Bigrenarnes andelar blifva olika stora i mon af samma omständigheter, som betingade totalmängden vid flyttnings-linierna; största vigten hvilar nemligen på deras läge i förhållande till hufvudsträckan, och beskaffenhet särskildt vid förgreningsstället. Dessa omständigheter förklara, hvarfö-re de undersökta arterna förekomma fåtaligt vid Östersjöns aflägsnare nordvestra och sydöstra delar, men vid svenska kusten allt talrikare söderut, vid den tyska åter vesterut; hvarföre samma arter i sådan mängd besöka danska öarne, Slesvig, Holstein och Helgoland, livilka ligga just i mynningen af det trattligt sammanträngda innanhafvet; hvarföre Hollands kuster kunna uppvisa sådana massor af samma foglar och hvarföre de arter, som sällan komma ända till Kanalen, de flesta gångerna ertappats i dess smalaste del i trakten af Calais. Af samma ox-sak befinnas Geneve-dalen och Rhones mynning vara de punkter vid li-nien Ca, der sällsynta arktiska arter erhållits ofta nog, utan att de någonsin visat si<? annorstädes vid linien. O O Vid de flesta vägar förekomma här och der förgrenade ställen och äfven der linien är enkel kunna omständigheter inverka störande, så att totalantalet icke med noggranhet kan iakttagas på en ort. Vill man derföre approximativt uppskatta individantalet for att jemföra talrikheten på olika ställen längs samma linie eller längs skilda linier, så bör denna uppskattning grundas på förhållandet uppå sådana orter, som stå i samma förhållande till hufvudlinierna och äro lika oberoende af störande inflytelser. Så vidt görligt har detta blifvit iakttaget vid uppgörandet af tabellen III. För de flesta arterna har största vigten kunnat läggas på uppgifterna från norska kusten såsom betecknande för vägarne A och B, från mellersta och södra Östersjön för linien C, och från Svarta hafvet samt mellersta Ural för vägen D. Deremot hafva förhållandena vid afsides liggande delar af Östersjön eller vid