betingande vägarnes geografiska sträckningar och lämplighet för hvarje art. För den skull kommer en pelagisk-eller submarin-litoral flyttfogel från Taimyrlandet ytterst sällan längs linierna D—F. Linien C åter erbjuder dem åtminstone några fördelar, hvarföre de också flytta der fåtaligt. Af samma anledning besöka marin-litorala flyttfog-lar ytterst sällan linien D, aldrig de ostligare utom G. Deremot färdas de submarin-litorala foglarne öfver hufvud temligen ‘ talrikt längs samtliga linier, emedan de både häcka vid allas ändpunkter och kunna komma till rätta vid samtliga, sedan de en gång kommit in på dem. Totalantalet individer af en art håller sig således nästan konstant under successiva sträckor af samma linie. Det utgör resultanten af flere orsaker, främst artens talrikhet på resp. utgångspunkter, dernäst vägens beskaffenhet i förhållande till artens behof; i sist-nämda afseende eger det vägstycke största betydelse, som ligger närmast utgångspunkten. För enkelhetens skull har det hittills varit fråga blott om odelade flyttningsvägar, d. v. s. der foglarne strängt åtfölja en kust eller floddal, och der totalantalet således framträder på hvarje punkt af vägen. Annorlunda blir förhållandet så suart linien delar sig i spridda grenar, hvilka sedermera åter sammanlöpa, såsom t. ex. vägen A vid Nordsjön, B omkring britiska öarne, C vid Östersjön o. s. v. Då totalmängden af individer sålunda fördelas på flere håll, uppträder arten på hvarje punkt till mindre antal, än vid den förenade linien. I de flesta fall är dock en gren att betraktas såsom den hufvudsakliga strömfåran, eller sjelf-va fortsättningen af flyttningsvägen, den nemligen som be-sökes mest talrikt och är fördelaktigast; på britiska öarne flytta arterna mest längs ostkusten *), i Östersjön längs •) Linien X, som liemtar några arter till vestra delarne af Britiska öarne frän Island och Grönland, gör härvid förhållandet mera kom-pliceradt.