ledes röna ett störande inflytande. Men möjligheten af dylika oregelbundenheter förhindrar ej att samma allmänna plan ligger till grund för flyttningarna också här, ehuru undantag inträffa lättare. En borgen derför, att så är, ligger just uti det anmärkta faktum, att foglarne om våren återfinna sina förra bon, hvilket ornitologer med den största praktiska erfarenhet (Naumann, Brelim, fader och son, m. fl.) anse vara regeln i naturen. Man torde säkrast träffa sanningen, om man jemför de nu i fråga varande gruppernas vägar i deras helhet med mindre och förgrenade delar utaf de föregående gruppernas flyttningslinier och här till-lämpar de för sådana områden giltiga reglerna. Hvad som i de förra grupperna var undantag, blefve sålunda för de senare regel, med skilnad blott, att här ej finnas flyttningslinier utan bälten. De samtidiga ankomst-orterna blifva följaktligen talrikare och den linie, som förenar dem, kontinuerlig inom hvarje gren af bältet; isepipteserna blifva således mera sammanhängande och deras kurver mera ut-jemnade*), antydande läget af hufvudsträckningarna vid flyttningen. I samma mon blifva tidsskilnaderna emellan orter nära hvarandra mindre, och således nödvändigheten allt större att med yttersta kritik **) beräkna medelan-komstdata för orterna, i fall man med Middendorff vill utreda foglarnes flyttningsriktning på grund af isepiptes-styckenas böjningar. Kastom nu en blick på de grupper af flyttfoglar och flyttningsvägar, till hvilkas uppställande anledning förefun-nits, för att genom auställd jemförelse ådagalägga deras förhållande till hvarandra. De befunnos vara följande, enhvar representerad genom en typisk art såsom exempel. •) Jemför kartorna till Middendorffs Isepiptesen Russlands. **) So ofvaii sid. 141—142.