fjellryggar och vidsträckta haf. Det är klart att sådana landflyttfoglars vägar blifva vida svårare att utreda än alla andras, ja knappast någonsin torde kunna noggrannt uppdragas hvad de skilda individerna beträffar. Att dessa fog-lar likväl uti ländernas topografiska beskaffenhet hafva en fullt noggrann ledning för vägen kan icke betviflas, då mau vet, att de om vårarne återfinna sina iörra bon. — Förf. har emellertid icke för afsigt att uti närvarande af-handling ens i korthet behandla denna afdelning. Enligt hvad dessa preliminära undersökningar gifva vid handen, åtföljer således en del af de på kontinenten häckande foglarne samma flyttningsvägar, som de högarktiska arterna. Med samma detta vetenskapligt bevisas komma de sekundära slutsatserna angående flyttningsvägarne att ega giltighet äfven för dessa kontinentens arter. Deras vägar äro isolerade från hvarandra (så vida ej arten häckar så sydligt, att liuierna B och C sammansmälta till en); individerna flytta längs samma väg höst och vår, samt återkomma till sitt gamla hemland; enahanda regler torde bestämma artens talrikhet och flyttningstider. Slutligen blir det nu lika omöjligt som för de föregående arterna att uppdraga kontinuerliga isepipteser; flyttningeus samtidiga förlopp åskådliggöres deremot på olika orter genom isokrona vägstycken. Något annorlunda förhåller det sig med de på kontinenten förekommande fluvio-litorala, kärr- och land-flytt-foglarne. Deras vägar bilda i allmänhet mer eller mindre förgrenade bälten, ibland ganska breda, och de skilda gre-narne anastomosera med hvarandra tidt och ofta. Foglarne kunna således ej blott flytta inom bältet i olika sträckningar, utau också komma från ett hufvudbälte till ett annat, samt vår och höst färdas längs skilda grenar och derige-nom komma till nya häckuingsplatser. Talrikheten kan också vexla och reglerna för flyttningstiderna torde äfven-