normalt häröfver flyttande arter. Mera antagligt är det, att de varit formligen väderdrifna; Baird *) söker förklaringsgrunden i luftströmmarne och räsonnerar på följande sätt. De södra delarna af N. Amerika, Georgien och Louisiana o. s. v., (32° n. br. —) bestrykas vissa tider af året otaf NO-passaden, de nordligare åter af polarvindeu, som längre ned (— 58° n. br.) i följd af jordens rotation sträf-var att antaga en vestlig riktning. Båda vindarna mötas sedermera i mellersta delarne och frambringa såsom resnl-tant förherrskande vestliga vindar uti ett bälte af omkring o o 20 breddgrader; luftströmmens största intensitet infaller här vid omkring 45° n. br., något nordligare eller sydligare, beroende af solens olika ställning under skilda årstider. Aledan flyttfoglarne i Amerika färdas norr- eller söderut kunna dessa förherrskande vestliga vindar, tillfälligtvis ökade till stormar, bringa enstaka foglar eller hela svärmar ur sin kosa, — något som ofta blifvit iakttaget äfven 7 0 O i gamla verlden t. ex. på Svarta och Medelhafvet, m. fl. st. — och drifva dem utåt oceanen. Vill man icke med Baird tillskrifva dessa vestliga vindar en sådan verkan, må man ihågkomma lagarne för cyclonstormarnes framfart: dessa fortgå netnligen just i riktning från amerikanska kusten emot vestra Europa. Hvilkeudera orsaken än verkat kastas foglarne österut tvärs öfver verldshafvet och uppnå andra kontinenten inom jemförelsevis kort tid. Amerikanska arter hafva anländt till Europa mest om hösten, europeiska åter tvertom till Amerika om våren. Bland dylika öfverlöpare utgöra småfoglarne, vadarue och sim-foglarne ungefär hvar sin tredjedel; några (t. ex. Turdus) ega en ganska klen flygförmåga, men hafva det oaktadt kommit ända fram**). *) Bauds afbandliiig citeras ofvan sid. 26. **) Jemför Gätke, Der Weg der NordAmerikauischen Vögel nach Europa. Jou.ru. f. Orn. 1856 sid. 70.