liknar den normala, desto bättre kommer fogeln till rätta och desto lättare kan den finna nya häckningsställen. Omkommer fogeln utan att hafva häckat på freminande ort, blir afsteget utan påföljd för arten i dess helhet; häckar den åter, får flyttningen en viss betydelse för artens geografiska utbredning. Om abbrevierad eller prolongerad vårflyttning med derpå följande häckning — enstaka eller i mängd — upprepas flere år efter hvarandra och uugarne återuppsöka sina kläckningsorter, kommer arten derigenom att sprida sig i flyttningsvägens riktning. Detta sker småningom stycke för stycke; om ett baksteg inträffar kan arten sedermera å nyo spridas under gynsammare förhållanden. På detta slag af långsam invandring kunna äfven exempel anföras från tider då arternas utbredning varit kontrollerad. Ännu i slutet af förra seklet och början af detta gällde Turdus pilaris för att vara en genuint nordrysk häckfogel, som blott under flyttningarna besökte Tyskland, Frankrike, Spanien och Algier samt andra sydliga länder. Småningom började enstaka par häcka först i nordöstra Tyskland, sedermera också i Sachsen och numera är arten på många orter i landet en temligen vanlig häckfogel. På ett framträngande mot norden lemnar Fringilla serinus ett exempel *). Det lider intet tvifvel, att denna art liksom så många andra landfoglar årligen flyttar längs de dalsänkningar, som förena södra Tyskland med sydligare länder, mest genom Mien-Rhone dalen, passerar i Tyrolen och genom Ungern samt Donau dalens förgreningar. Det är också längs dessa samma vägar som arten, efter hvad man kontrollerat, under de senaste tre århundradena småningom utbredt och ännu i våra dagar utbreder sig norrut. Homeyer redogör för denna *) Flere exempel på olika arters invandring i Tyskland lemnar Brelim: tber das allmäliliche Fortrucken der Vögel (Okens Isis 1848. s. 421—430). — Likaså Al. v. Homeyer, tber irregnläre Wanderungen und Hanshalt einiger Vögel Europas (Der zoolog. Garten, IX 1868).