vergår från generation till generation, och arten vet följaktligen att undvika sådana afvägar, som leda till ogyn-samma trakter, hvilka icke motsvara flyttningens afsedda ändamål ; (just detta åsyftades, då ett par inkast sid. 133—134 blefvo bemötta med en hänvisning längre fram). — Finner fogelskaran sålunda den rätta vägen under flyttningens hufvudsakliga förlopp, är det sedermera temligen enkelt för kvarje individ att närmare häckningsorten igenkänna enskilda ställen ocli på grund häraf återfinna sitt förra bo. Om fogelindividens förmåga att finna sin flyttningsväg sålunda är en dels genom dess organisation ärfd, dels förvärfvad egenskap, gäller detta också om foglarnes instinkt att öfver hufvud göra årliga flyttningar; ingendera egenskapen är ursprunglig eller helt och hållet medfödd. Då en ung fogel af sig sjelf icke kan veta nödvändigheten af en bortfärd, måste den inliemta härom af de gamla redan förr, än nöden tvingar och lifvet är i fara. Det är af intresse, att denna sats blifvit uttalad med mycken bestämdhet redan långt förr, än vår tids descendensteori yttrat sig om instinktens uppkomst. År 1834 säger nemligen Löflfler*) i en afhandling följande ord: ’’Foglarnes flyttningar äro enligt min åsigt och öfvertygelse en af dem sjelfva uppfunnen (erfundene), lång eller kortvarig ortförändring, hvilken förorsakas och blifvit nödtvungen i följd af artens långsamma spridning och andra förhållanden; flyttningen hör således icke till foglarnes instinktmässigt företagna handlingar,--utan sker blott i afsigt att skydda lifvet mot hunger och köld, men uteblir eljes. — — Fog-larne äro icke böjda för att flytta och lefde utan tvifvel först samteliga i sådana trakter, der de hvarken behöfde eller gjorde det. Satsen bevisas deraf, att 1) staunfoglar •) Löffler (Prediger in Gerdauen), Beantwortung der ”Erwiederung” des Hrn Prof. v. Baer auf meinen Aufsatz in Betreff des Abzuges des Kuckuk’s und Pirol’s. Preussische Provinzial-Blätter, 1834, s. 475.