bvilka orter en lucka uppstår i följd af materialets brister och således för ersättas genom beräkning, på hvilka åter luckan måste qvarstå, emedan fogeln icke flyttar liär fram. Om isepiptesen emellertid i senare fallet på grund af beräkning göres kontinuerlig, komma premisserna att blifva imaginära och slutsatserna ohållbara. Emot den klimatologiska metoden kan dessutom göras en invändning af principiel vigt. Tagas endast tids-observationerna till utgångspunkt för undersökningen, kommer man ofelbart att se fenomenet från samma synpunkt, ur hvilken man vanligen betraktar t. ex. frågan om temperaturens årliga till och aftagande, d. v. s. såsom ett fysikaliskt fenomen. Om man också ej skulle formligen anse företeelsen vara ett sådant, ställes den dock i jemnbredd med dylika, då man söker dess orsaker endast i de enklaste fysiska lagarna. Hela behandlingen göres derigenom analog med meteorologins värineproblem, och i följd häraf kommer resultatet alltid att bära samma allmänna prägel: man får en alltför sväfvande bild af företeelsen (se sid. 29). Att detta betraktelsesätt är temligen gängse finner man deraf, att Carus i sin bekanta Handbuch der Zoologie år 1868 säger ”flyttfoglarnes ankomsttider och bortfärd hittills vanligen hafva ansetts jemngoda med andra klimatologiska fakta och blifvit antecknade såsom öfriga moment ur fysiska geografin.” Denna uppfattning svarar emellertid icke emot verkligheten, hvarföre den jemväl förorsakat, att frågan om flyttningarna och särskildt flyttningsvägarna ännu icke blifvit bragt närmare sin lösning. En rent fysisk process må utredas genom enkla kalkyler, men redan för de till en viss grad individualiserade västerna måste de fenologiska data behandlas med noggrann hänsyn till dessas egenskap af lifegande organismer. Ännu mer invecklad