Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:o 1 - Ebba Westberg, Björnstjerne Björnson
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Björnstjerne Björnson.
När Björnstjerne Björnson i fjor utsågs till årets litteräre Nobelpristagare,
hälsades detta öfver hela Sveriges land med en glädje, som verkade som ett
entusiastiskt och tusenstämmigt hurrah. Det hade talats mycket om Ibsen i
dagarna närmast förut; det är icke heller så lätt att afgöra, hvem man skall
sätta öfverst af “Norges store gamle“; men ett är visst: ingen, icke Ibsen
och knappast någon annan nu lefvande författare, hade här i vårt land vid
detta tillfälle korats och uppburits af en så kraftig folkstämning som
Bjöm-stjerne Björnson. Hvarför? Därför att han i den meningen är en folklig
författare, att hans diktning har ädel och eldande dryck att bjuda åt alla,
och därför att han är en sällsynt fullödig representant för det i det norska
folklynnet, som trots alla skrofligheter för öfrigt gör detta folk så
oemotståndligt: den betagande friskheten och värmen, det trohjärtade allvaret,
lifs-modet och kampglädjen. Han är fjäll och soliga vidder, nordan och
böljegång. När Sverige hyllade honom, räckte det på samma gång handen åt
sin yngre broder i väster, hvars sträfvanden det lärt sig förstå och hvars fel
— öfvergångsålderns och ungdomens! — ofta blott äro afvigsidan af hans
förtjänster. Det gjorde det med tacksamhet för hvad norskt “aandsliv“ gifvit
oss och ger oss.
Björnstjerne Björnson har haft en oerhörd betydelse för sitt eget folks
andliga växt, särskildt för dess nationella utveckling. När blir en folklig
författare på samma gång en nationell författare? När känslan för det land,
som födt honom, är hans naturs djupaste och rikast flödande källåder, då
blir han det. Den har varit detta hos Björnson. I hans politiska lif har
den ej alltid tagit sig lyckliga uttryck; i hans diktning har den varit en
mäktigt inspirerande kraft. Han har gifvit sitt land en folksång, som är som
sjungen ur folkets eget hjärta. Själf utgången ur bondesläkt — hans far var
präst, men bondefödd — väntar han framför allt Norges framtid af dess
kraftiga, upplysta och högsinta bondestånd. Han ser med sympati på
bondens lif, skymtar ofta diktaren under arbetsdräkten — som i Arne — och
har i det hela taget öga för det ideella draget, gömdt på bottnen under
hvardagssträfvandena. Björnsons folklifsskildringar äro kanske nog ljust
färgade; men de ha en daggfrisk fägring, som torde vara oupphunnen. De
stå i främsta ledet bland alla lands folklifsskildringar och tillhöra det allra
bästa Björnson skrifvit. Hvem blir icke glad och varm om hjärtat af att
läsa sådana berättelser som Arne, Synnöve Solbakken eller En glad gut?
— Björnsons bondenoveller, utgifna under den gemensamma titeln
"Fortael-linger“, finnas äfven öfversatta till svenska.
Det var genom bondenovellen, som Björnson först slog igenom. Hans
produktion har sedan kommit att omfatta noveller, romaner, skådespel —
hvaraf flere med fornnordiska ämnen — samt dikter. När man, som han,
känner det som sin mission att vara folkuppfostrare, och när man hör till
dem här i världen, för hvilka det är en samvetssak att icke “tåla det onda“
— så är det klart, att man till en stor del måste fatta sin uppgift som strid.
Björnson har kämpat hela sitt lif — och han kommer väl att göra det, så
länge hans myndiga höfdingahufvud sitter på hans breda axlar. Han har
kämpat ofta häftigt och hänsynslöst, alltid ärligt och varmt: mot det
föråldrade kungadömet i Kongen, mot osedligheten och konventionalismen i
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
