Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:o 1 - Fil. kand. Axel Hirsch, Svensk skönlitteratur
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Atlanten. Den hänsynslösa energien, det hjärtlösa förbrukandet af
människokraft där ute skildrades gripande, och vi få bevittna huru det svenska lynnet
måste anpassa sig eller — gå under. Vackert tecknas huru kärleken till
hemmet och Sverige lefver kvar, än som lidelse och lidande, än blott som
ett flyktigt minne. Berger har en nästan underbar förmåga att med få,
omsorgsfullt valda ord gifva oss taflor, som rista sig in i minnet med
det själfupplefdas tydlighet. Med sin till julen utkomna bok “Ridå“, som
till största delen spelar på stockholmsk mark, når han ej högre än i det
första arbetet, hvilket för öfrigt ej är lätt. (Alb. Bonnier. 2: 75).
Då denna öfversikt ju endast bör omfatta böcker, som ej fordra alltför
stora litterära förutsättningar för att kunna njutas, står man tveksam inför en
bok som Per Hallströms vackra och själfulla “Gustaf Sparverts roman“. Den
tankerika lyrikern har här valt ett säreget ämne, han skildrar det
känsloförhållande, som uppstår mellan en ung, sjuk skald och hans frivilliga
vårdarinna. Boken betonar medkänslans betydelse som lifsmakt.
Afgjort för “de få“ äro ännu böcker som Tor Hedbergs “Sånger och
sagor“ samt Algot Ruhes “Den tredje Adam“.
Vår 1 i det hela mindre betydande dramatiska litteratur har riktats med
ett arbete af Ernst Didring. Ingjald Illråde är en skådespel från hedenhös,
och Didring har sålunda vågat förlägga sitt drama till forntiden, ett
vågstycke, ty hos oss ha bl. a. Lings otympliga behandling af forntida ämnen,
och den onatur i behandlingen, hvartill de inbjuda, framkallat en viss rädsla
för dessa. Didrings drama kan komma att verka kraftigt på scenen. Ingjald,
som lefvat i sagan med förhatligt namn, är hos Didring mannen med
“kunga-tanken“, och för att nå sitt mål, landets enhet och folkets lycka i gemensam
tro och rätt, offrar han utan samvetskval ett dussin föraktliga småkonungar
och slutligen sig själf. — Språket är ganska konstladt. (Ljus’ förlag. 2: 50).
Betydande lyriska diktsamlingar ha utgifvits af Bo Bergman,
“Marionetterna“ (Alb. Bonnier, 2: 25) och Vilhelm Ekelund, “Elegier“ (samma förlag
och pris) samt af de båda finnarna Arvid Mörne och Mikael Lybeck.
I kroppsarbetaren K. J. Gabrielssons efterlämnade dikter finnas en del
verklig poesi.
Af våra författarinnor har Helena Nyblom utgifvit “En sagokrans“ och
den, som förut njutit af hennes utmärkta berättelsekonst, behöfver antagligen
icke uppmanas att läsa denna af Björnstieme Björnson varmt lofordade bok.
(Alb. Bonnier, 3: —). Äfven Anna Wahlenberg har skrifvit en samling sagor
“För länge, länge sedan“. Frigga Carlbergs “Vårluft“ är i konstnärligt
afseende ganska obetydlig men behandlar ett viktigt och allvarsamt ämne. Vi
bevittna huru en ung kvinna nästan med nödvändighet så småningom
går under. (Wahlström & Widstrand, 2: —). Jane Gemandt-Claine för
oss i sin sista bok “I Pagodernas land“ åter till aflägsna och underbara
trakter. Här är det Birma med dess egendomliga natur och folk, som skildras
med lifliga färger. (Alb. Bonnier, 3: 75). Slutligen må nämnas Mathilda
Roos vackra arbete “Osynliga vägar“, en bild ur lifvet. Boken visar det
inflytande som en ädel hustru utöfvar på sin man, hvarigenom denne från
en egoistisk och grund lifsuppfattning föres fram till en djupare blick på
tillvaron. (Alb. Bonnier, 4: —).
Bland förstlingsarbeten är Sigge Alméns “Folke Rehn“ värd
uppmärksamhet. (Alb. Bonnier, 3: —). Vi föras in i en intressant miljö, ett
sanatorium för bröstsjuka. Författaren lyckas utmärkt i att gifva oss en inblick
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
