Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:o 3 - Anna Lindhagen, Norrland i skönlitteraturen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
för tillvaron ej lämnade mer litterär kvarlåtenskap efter sig än hvad som
innehålles i Ådalens poesi. Men det som gifves där äro äkta perlor. I den
inledande berättelsen benämnd “Gamla Ådalen“ ger Molin följande skildring
af sin hembygd, som i uttrycksfullhet och innerlighet man har svårt att
tänka sig öfverträffad.
“Det är Adalen, Guds verk, då han på samma gång log och vredgades!
Det är Ådalen, stämningarnas ådal, laxens ådal, sagornas lund,
sommardagens ådal med kärfhet i färgen, sommarnattens väna skönhet, då södra
bergen äro violetta i gult och de norra i grönt och svart; högvattnets land
med vatten i hvirflar och edor, lågvattnets, med slipade stenars hjässor i
ljuset, vinterdagens dimmiga ådal, då forsen fräser som en jättekatt invid
ditt öra.“
“Kärnfolk“, “Historien om Gunnel“, “En ringdans medan mor väntar“
och ett par af samlingens humoristiska berättelser äro bland de mest målande
skildringar vår litteratur äger. Hela tjusningen i Ådalsnaturen och dess
mystik och i fjällbygdens sagoprinsessa — fäbodjäntan — i hvilken Molin
skildrat något af sin egen mor, når en mästerlig koncentration i “Historien
om Gunnel“.
“Sjul. Första kapitlet af en lapphistoria“, visar med vemodig tydlighet
att med Molin gick den författare bort, som kunde skrifvit “ett härskri för
lapparna“. Det var hans mening att för dem “skrika i den vildaste och
originellaste bok som var skrifven på svenska“. Men han nådde aldrig dit.
Han hade äfven velat skrifva om den andra fråga, som är Norrlands mest
brännande, om Norrlands själfägande allmoge, som är hotad med undergång.
Och han hade velat skrifva om »Forna dagars Ångermanland» såsom »ett
histo-rieland — sagoland — berättelseland“, ty “i dragspelets tid dö gamla
melodejer.“ Dessa äro nu tre frågor för dagen som i Molin förlorat sin
diktartolk.
Näst Molin är det med säkerhet vår mångsidiga författarinna Alphild
Agrell, som i form af berättelser når högst i Norrlandsskildringen. Äfven hon
är från Ångermanland. Lika litet som Molin bör Alphild Agrell saknas i ett
bibliotek. Hennes arbeten Norrlandsgubbar och Nordanfrån äro mycket goda
folklifsskildringar och blifva kanske lättare populära än Molins.
I den förra samlingen finns hennes humoristiska bitar berättade på
ångermanländska såsom »En bönemanshistoria» och “När Johannes i törpe
skulle sta å skaffa seg e hustru“, hvilka utmärka sig icke blott för godt
humör och kvickhet utan det för sådana sorts skildringar rätt ovanliga att
författaren påvisar bondfolkets lustigheter och svagheter utan att på något
sätt förlöjliga dem. Hon säger själf härom i sitt företal: “Vi må gärna le
åt bonden, endast vi på djupet akta honom; ja, jag går så långt att jag
säger, att endast den, som aktar honom har eröfrat rättigheten att njuta af
löjet.“ Där finns äfven berättelser af stort värde såsom kulturskildringar
t. ex. “En auktion i gamla goda tiden“ och “En storbegrafning för tjugu
år sedan“.
I Nordanfrån skildrar Alphild Agrell mest allvaret hos naturen och
människorna i Norrland. Hon är fastvuxen vid norrlandsnaturen, skildrar den
varmt och beundrande. Karaktärerna hon valt för sin skildring äro mycket
utpräglade och i psykologiskt hänseende verka de fullt naturliga. Där är
berättelsen om “Thora“ den stolta bondkvinnans kamp, när hon, bedragen
på sin kärlek, håller sig uppe genom att lefva för sitt barn, men till sist
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
