Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:o 3 - Anna Lindhagen, Norrland i skönlitteraturen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
En af våra mest uppburna författare Per Hallström har i Döda fallet
gifvit en skildring från Norrland från slutet af 1700-talet. Han ger den
kraftigaste skildring af Vild-Hussen, hvarom många historier gå i Norrland,
och hans framfart vid Indalsälfven, hvilken är en sannsaga. Denna och andra
gamla sägner formas till klara perlor af Hallströms formfulländade språk. Den
djupa kärleken just till Norrland är dock icke så framträdande i detta arbete
som i norrlandsböckerna af norrländingar, man märker att han ej som de
andra, som skrifvit därom, är därifrån.
Det är föröfrigt märkvärdigt att icke fler af våra större författare tagit
motiv från Norrland. De borde sannerligen följa Hallströms exempel och
taga vara på den guldgrufva af intryck som där bjudes och icke minst
nutidens Norrland med sina stora olösta spörsmål. Men så skrifva
norrlänningarna så mycket flitigare själfva, formen blir ju icke alltid så bra för
dem alla, men man förlåter dem för deras stora kärleks skull.
Walter Hiilphers har gjort sig ganska känd, visst mest genom boken
Ångermanländingar, där han i en bit, som han kallar “Ett minne“ ger en
liflig beskrifning af Pelle Molin. En tidigare utgifven samling berättelser
Linier och dagrar innehåller flera bra saker än “Ångermanländingar“, så
t. ex. “Då vagnforsen rullar“, en historia om timmerflottningens faror,
“Böndernas pengar“, en fattig gummas kamp mot snö och köld på väg
hem med posten och “En historia om den första snön“, som är ett
gripande, ohyggligt bamaminne om hur tre pojkar begåfvo sig upp på fjället,
då den första snön fallit, och hur endast två kommo hem med lifvet, den
tredje föll utför stupet och blef sönderslagen och död.
Ännu icke så kända böcker äro Hjalmar Höglunds “Mellan älfvama“
och Gustava Svanströms “En historia från Ådalarna“, de äro både skrifna
med hänförelse för hembygden och med god berättarkonst. Höglund är
prästson från Medelpad och Gustava Svanström prästdotter från Ångermanland.
Betecknande är titeln på Höglunds bok: “Mellan älfvama“. Det är icke
mindre än 30 små skizzer, som gifva en träffande och mångsidig inblick i
det lif som lefves i de stora älfvarnes land — om kölden däruppe, som
fryser kvicksilfret och fryser två vandrare, far och son, till döds, om
“Spel-Olle“, som lärt sig spelets konst af skog och fors och ödemark, om ett
hjältedåd vid en timmerflottning, och om “Snöskalle Kersti“, som blef bergtagen
och sedan såg folk “skrömt“ i skogen, om en i socknen föraktad man, som
vid snöyra frälste två från döden och sedan själf satte lifvet till, om
humoristiska drag ur folklifvet och om vemodiga, fina kärlekssagor.
Gustafva Svanströms bok är en sammanhängande historia från ådalame.
Det är en vacker historia om bra människor, men det bästa är
naturskildrin-garne: “Naturen ligger grå och naken med förbannelsens stämpel på sin
panna, men en natt går frosten på stjämljusa vägar och strör sitt silfver
öfver det svarta och döda och förvandlar hvart visset blad och strå till ett
skinande under“. Så skildrar hon öfvergången från höst till vinter. “En
dag i början af juni släpptes boskapen ut. Lukten från den färska grönskan
hade länge nog kittlande strukit in till dem, där de stodo fastkedjade i
båsen. Det var en molnfri dag och häggama kring Vik voro hvita af
blom. Björkarna hade väft en ljusgrön slöja kring sina stammar och älfven
gick hög och glittrande nere i dalen. — Skogen var full af Linnéa och luften
glödde mellan stammame. Då och då drog ett vindsus genom de skäggiga
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
