Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:o 3 - Bibliotekarien Lars Wåhlin, Ännu några ord om utlåningssystem
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
syssla med folkbibliotek, veta allt för väl, huru ofta lånesökande begära (och
behöfva) råd vid bokval, och ingen föreståndare, som tar sin uppgift på
allvar, undandrager sig väl att, till så stor utsträckning tiden medgifver, lämna
vägledande upplysningar. Nu säger det sig själf, att man härvid har en
mycket god ledning i den öfversikt öfver kundernas föregående lektyr, som
lånekorten skänka.
Icke sällan behöfver man veta, om en person för tillfället har någon
bok till låns. Att få reda härpå går naturligtvis mycket lättare med det i
Göteborg använda systemet än med det Browneska.
Genom en enkel anordning kan man på låneboken angifva (t. o. m. utan
att låntagaren behöfver märka det), när boklån behållits för länge:
föreståndaren ser genast på kortet, om han har en ordentlig eller slarfvig låntagare
för sig, hvilket stundom kan vara ganska nyttigt.
Undantagsvis kan man vilja medgifva lån af flera böcker åt en person:
med lånekorten går detta utan vidare, under det att man med det Browneska
systemet blefve tvungen att utskrifva nya kortpåsar.
Och håller man strängt på grupperingen efter utlåningsdagar, bör det
icke lämnas oanmärkt, att om genom något missöde de odaterade kortpåsama
bringas ur sin ordning, denna alldeles icke kan återställas, under det att de
daterade lånekorten lätt kunna åter sorteras i sina daggrupper.
Slutligen får icke den ekonomiska synpunkten lämnas ur sikte: det
måste ställa sig dyrare att anskaffa bokkort, kortpåsar och kortfickor, hvilka
sedan skola fästas i böckerna, än blott lånekort, hvarjämte kortfickoma ofta
nog torde behöfva lagas eller ersättas med nya.
Jag kommer nu till journalsystemet. Jag har redan påpekat, att detta
icke har nödvändigt sammanhang med lånekortsystemet utan kan utelämnas,
där man finner det för omständligt. Men har man nödig tid och nödiga
arbetskrafter, tror jag, att man icke bör sky den ökning i arbete, som
uppkommer genom att vid kortens sortering anteckna lånen i en journal, hvilken
på samma gång kan tjäna som inventarium öfver boksamlingen.
Den viktigaste fördelen af en dylik journalföring är, att man vinner en
öfverskådlig statistik öfver hur många gånger eller om öfverhufvud alls de
olika böckerna varit utlånade. Väl kan man med det Browneska systemet
genom att räkna datumstämplarna se, huru ofta en enstaka bok varit utlånad,
om man har den till hands, men naturligtvis är alltid ett betydligt antal
böcker utlånade och någon öfversikt öfver det hela får man under alla
omständigheter icke. Och den här nämnda statistiken är visserligen icke någon
blott “kuriositetsstatistik“. Nog är det viktigt att veta, hur lånen fördela sig
på de olika facken — och att man äfven med det i Göteborg använda
systemet kan få besked härom, framgår redan däraf, att sådan statistik här före6
— men icke är det nog att veta, att t. ex. så och så många volymer
skönlitteratur lånats. Ty det är skillnad på skönlitteratur och skönlitteratur: det
må väl icke vara detsamma, om man — för att ta ett exempel på måfå —
läser Viktor Rydberg och Selma Lagerlöf eller J. O. Åberg. Då folkbibliotek
afse att vara bildningsanstalter, bör man icke blott räkna, utan äfven väga lånen.
Liksom lånekorten ge vid handen den enskildes smak har man i den nämnda
statistiken en mätare på publikens smak i det hela. Den är för bibliotekets
föreståndare en utgångspunkt för hans försök att höja den litterära nivån hos
läsekretsen, liksom han säkert vid studiet af journalen finner många förbisedda
böcker, som han vid tillfälle kan rekommendera åt tvekande lånesökande.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
