Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:o 3 - Axel Hirsch, En ny världshistoria, recension
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Och de fortsätta att blindvis slå ihjäl. Slutligen tröttna de — med bara fötter och
utan vapen vandra de till den heliga grafvens kyrka. Under sång och med kors i hand
komma prästerna och Jerusalems kristna dem till mötes. Och de knäböja och lofva
Gud och krypa på sina bara knän till frälsarens graf, gråta och kyssa den. Så gå de
åter ut, dräpa och plundra ånyo. Sådana voro de: glödande i sin tro, vilda och
förskräckliga mot dem, som icke trodde.“
Nilens betydelse för Egypten kan säkerligen icke åskådliggöras tydligare
än i rader som dessa: ,
“Blåa Nilen ilar under öfversvämningstiden med rasande fart ned mellan bergen:
det är, som om den visste, att det nu behöfves vatten nere i Egypten. Den heta vinden
har höljt trädens grenar och blad med sand; floden har blifvit smal, tung och
grumlig. Så kommer flödet. Floden blir bredare; män, barn och vilda oxar vada omkring
i vattnet, hela stim af fisk med silfverglittrande fjäll glida bort med böljorna, och öfver
floden synas skyar af fåglar, hvilkas fjädrar skifta i strålande färger.
Men på somliga ställen liknar floden en ström af blod. Fyller man ett glas med
detta blodröda vatten, sjunker strax något till botten. Det är svart slam: det är
gyttjan, som blåa Nilen har ryckt lös uppe i Abessinien och fört med sig. Och denna
gyttja blir kvarliggande, när flödet går tillbaka, och det är den, som gör jorden så
ofantligt fruktbar. Landet låg som en öken, men det har blifvit en härlig lustgård,
och i öster och-väster ligga rödgråa ökenfjäll som stora trädgårdsmurar. Man kan ej
undra öfver att de gamla egyptierna ansågo Nilen för en gud och sjöngo: “När du
stiger jublar landet, hvarje varelse fröjdar sig, hvart lefvande väsen får näring.“
På ett par tre sidor ger oss Rolfsen en märkvärdigt lefvande bild af lifvet
i en medeltida stad och med Elisabets England kommer man i nära
beröring genom att bevista en teaterföreställning i London, då Shakespeares
Richard III går öfver tiljan.
Den historiska skildringen afbrytes ofta af dylika kulturhistoriska bilder
samt af lefnadsteckningar öfver stora män, som varit banbrytare «ller ledande
pä olika områden. Många af biografierna äro utmärkta t. ex. Abraham
Lin-colns och Franciscus’ af Assisi. Gladstones lif är framställdt med värmande
beundran (9 sidor), men ger snarare det ofelbara helgonet än den verklige
statsmannen. Socrates ägnas trenne sidor, men att på dessa, mest genom
anekdoter, gifva en skolgosse någon idé om den grekiska filosofien eller
om grekiskt kulturlif öfver hufvud är ej möjligt.
Fackmän ha haft ett och annat att invända mot det rent historiska i
Rolf-sens arbete, och säkerligen kunna anmärkningar göras. Det synes äfven som
om historien under författarens penna väl mycket splittras sönder i historier.
I sin lofvärda afsikt att hålla den läsandes intresse vid makt, inflätar Rolfsen
öfverallt anekdoter och karaktäriserar genom att anföra sägner och “bevingade
ord“. Det blir emellertid stundom för mycket af det goda. Men tråkig blir
han ej ett ögonblick och står i detta afseende framför Odhner, hvilkens
forsknings gedigenhet och hvars noggrannhet i detaljerna emellertid icke
tillåter jämförelse med Nordahl Rolfsen. Den senares arbete ger snarare
intryck af historisk läsebok för barn än af lärobok. Detta är icke sagdt som
någon anmärkning, så mycket mindre som Rolfsen afser att gifva just det
han ger.
Det historiska sammanhanget mellan händelserna blir ibland svårt att se
och om franska revolutionen t. ex. bör man veta åtskilligt förut för att kunna
följa händelsernas utveckling. Nationaliteternas frihetskamp i början af förra
seklet skildras utförligt och med intresse, men arbetet slutar med år 1870.
Som en gifven brist måste man anse, att nutidens viktigaste
företeelse, industrialismen och den sociala frågan ej omnämnes med ett ord.
Vackrare än Rolfsen kan ingen skildra arbetet, han hade nog också för-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
