Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:o 4 - Axel Hirsch, Henrik Schück
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
för sin skarpa blick och kvicka tunga inom hufvudstaden mycket kända
köpmannen Adolf Schiick. Sonen gick i skola i Stockholm till dess han
1873 aflade mogenhetsexamen vid Nya Elementarläroverket. I Uppsala blef
han filosofie kandidat 1878, promoverades 1882 och blef docent i
litteraturhistoria samma år. Han utnämndes 1890 till prof. i Lund i ästetik med
konst- och litteraturhistoria och 1898 i samma ämne i Uppsala, dit han
kallades till efterträdare åt Karl Rupert Nyblom, sin forne lärare, af hvilken
Schfick i den Nyblom tillägnade Världslitteraturens historia säger sig ha lärt
den historiska metod, han alltid förblifvit trogen. Sedan sin ankomst till
Uppsala har han varit Stockholms Nations inspektor och är f. n. Uppsala
universitets rektor.
Prof. Schtick ägnade sina första studier åt 1500-talets engelska vitterhet,
och han har alltid hyst en viss förkärlek för renässansens kultur. Då hans
blick vidare synes skarpast i uppfattningen af den dramatiska poesiens väsen
och utveckling, är det näppeligen någon slump, att hans första mera
betydande arbete kom att behandla renässansens främsta teaterdiktare, William
Shakespeare. Verket, som nu är öfver 20 år gammalt, är skrifvet i direkt
opposition mot den skola, som skildrat Shakespeare såsom en modern
författare och i dramerna sökt inlägga tankar, som voro skaldens tid fullkomligt
främmande. Schtick har försökt att sätta sig in i 1500-talets idé- och
känslovärld och att se Shakespeare med en samtidas ögon. Den väldiga litteraturen
behärskas fullständigt och de psykologiska undersökningarna och
karaktäristi-kerna af de olika perioderna af skaldens utveckling röja mycken finéss.
Att redogöra för, eller ens omnämna, den framstående litteraturhistorikerns
alla mera betydande arbeten, kan naturligtvis ej komma ifråga. Ett par ord
om de tyngst vägande må vara tillfyllest.
1885—90 utgaf Schtick sin Svenska Litteraturhistoria, Medeltiden och
Renässansen. Författaren afsåg först “att gifva én läsbar kompilation af de
specialarbeten, som redan funnos“, men resultatet blef ett fullt själfständigt, i
många afseenden banbrytande verk (delvis möjliggjordt genom det oförtrutna
arbete, som Klemming nedlagt på att framdraga vår medeltidslitteratur i ljuset).
Boken öfverspänner alla odlingens områden under nämnda perioder. De här
vunna resultaten ingå i ny bearbetning i första delen af den tillsammans med
professor Karl Warburg utgifna Illustrerad Svensk Litteraturhistoria (1896),
i hvilken Schtick dessutom fortsätter sin framställning till frihetstidens början.
I båda dessa arbeten måste man beundra — utom den stora lärdom,
som träder i dagen — den förmåga Schtick visar att ställa vår svenska
litteraturs öden i samband med den allmänt europeiska kulturen. Tag t. ex.
skildringen af stormaktstidens diktning! Hur aftecknar sig ej här de svenska
personligheterna och deras sträfvanden mot bakgrunden af de andliga
rörelserna i Europa, där svenskarna vunnit ej blott vapenära och politisk betydelse,
men också fått en helt ny “lifsbelysning“! Med lefvande åskådlighet äro
tidens män tecknade: Stiemhielms och Lucidors, Runius’ och alla de andra
karolinska skaldernas väsen blir oss förtroget, tack vare den konst, med hvilken
författaren vetat begagna den nyckel till deras innersta, som ligger innesluten
i deras dikter. »Litteraturhistorien är ej böckernas, utan den andliga
utvecklingens historia“.
Emellertid kan det nog ej nekas, att Schtick stundom är något ensidig i
sin karaktärsteckning. Han älskar de starka och klara färgerna och de enkla,
breda liniema. En viss gifven period karaktäriserar han med ett eller ett
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
