Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:o 4 - Axel Hirsch, Henrik Schück - Amanuensen Kurt Belfrage, Höstens litteratur
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
och litterära tidskrifter eller tidningar. Minnen och intryck från de vidsträckta
och talrika resor, som prof. Schtick företagit, möta oss oftast i dessa samlingar.
Här finna vi samma friska och liffulla person, som med sin frihet från allt
pedanteri, sin entusiasm för sitt ämne, sin öppna blick för lifvets glädje
och fullhet som för dess vemod och tragik ej blott är en utmärkt
litteraturforskare men ock en intressant och intresserande personlighet. ’
Det är en rikhaltig och brokig profkarta på de nu rådande litterära
smakriktningame höstens böcker hafva skänkt oss. Man behöfver inte länge
’ bläddra igenom dem, förrän man märker, hur det jäser och sjuder i
litteraturen för närvarande, hur det står strid mellan gammalt och nytt i konsten
likaväl som’ i lifvet, hur nya krafter och nya smaklagar hålla på att kämpa
sig fram. Och dock gäller härvidlag som om allt annat den gamla satsen,
att intet är nytt under solen. En sanning varar trettio, högst fyrtio år, hette
det visst förr, nu få vi nog vara glada, om den står sig i fem eller tio år,
men de gamla sanningame gå istället så mycket oftare igen, de forna
smak-riktningame likaså.
Vi som nu en följd af år, särskildt i prosalitteraturen, fått trampa den
fasta jordbundna realismens mark, som fått gå omkring med ett lifstrött,
grubbeltyngdt diktarsläkte, som blott haft ett medlidsamt löje för de gamlas
litet sentimentala skönmålningar, vi ha nu af alla tecken att döma vaknat
upp till en ny diktens äfventyrstid. Det är som om våra diktare börjat
tröttna på att bara gå omkring i fattigkvarteren och storstädernas smuts, de
längta åter att bli barn och medan kvällens röda skymning sveper in
storstaden sätta sig som små och lyssna till sagans och äfventyrsdiktens naiva
och rörande strofer. De vända, den ena efter den andra, tillbaka till äfven
-tyrsland, till historien och sägnen, de lägga bort de blaserade laterna,
dekadenttonen, och såge#man inte ibland det där trötta, förgrämda uttrycket
i blicken, som visar att den äkta naiva hängifvelsen väl är det, som minst
af allt ligger för vår tids diktarsläkte, skulle man knappast kunna tro ibland,
att det är en bok från anno 1905 man haft för sig.
Det är specielt på höstens diktsamlingar jag tänker, när jag skrifver
detta. Poeter sådana som en K. G. Ossian-Nilsson, liksom äfven en Anders
Österling, Sigurd Agrell och Gustaf Ullman bära ju i mycket syn lör den
saken. Att öppna Ossian Nilssons sista diktsamlingar eller den nu senast
utgifna prosasamlingen uMarx Aleyer pä Varbcrg och andra berättelser“ är
det inte som att komma midt in i hjärtat af äfventyrsland, det är något så
ungt och käckt, något så stormande äfventyrslystet, att man knappt har lust
att förarga sig öfver, att hos honom med ungdomen och käckheten så ofta
finnes en god portion gåpåaraktighet och skräfvel förenadt. Han är vår
diktnings typiske musketör och gascognare, som älskar att klifva på i
stor-stöflar, att omge sig med de braskande, storvulna orden och fraserna, som
leker med dikten likasom musketören med värjan, som inte förstår konsten
att spara och sofra, men som från födseln fått sinnet för ordens musik och
A. H—h.
Höstens böcker.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
