Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:o 2 - Nicolaj Tschechof, Det ryska folkbildningsarbetet utanför skolan - “Bogsamlingsbladet“. Udgivet af “Danmarks folkebogsamlinger“
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
föreläsa annat än sådant som är tillåtet för folkskolebibliotekens bruk, alltså
hufvudsakligen afsedt för barn. Icke nöjdt härmed, har ministeriet dessutom
företagit sig att själf ge ut böcker för dessa uppläsningar och för detta
ändamål tillsatt en särskild kommitté i Petersburg. Men denna kommittés
publikationer kunna icke glädja sig åt någon särskild popularitet och utmärka sig
icke för några särskilda förtjänster. Hållandet af dylika uppläsningar var
ända till på allra sista tiden förenadt med en massa svårigheter och
formaliteter. Först år 1904 medgaf ministeriet lärarna rätt att med kretsskolrådets
samtycke hålla sådana uppläsningar i sina respektive skolsalar, men för att
en privatperson, som icke innehar någon lärarbefattning, skall kunna läsa upp
något ur en tryckt bok för en samling arbetare eller bönder, fordras icke
blott skolstyrelsens, utan också den ifrågavarande guvernörens samtycke.
Alla dessa inskränkningsåtgärder, som undervisningsministeriet vidtagit
gentemot alla försök till upplysning af fullvuxna, äro likväl ingenting i
jämförelse med det rent af upprörande faktum, att sagda ministerium ställt hela
den ryska arbetarklassens läsning under sin kontroll. År 1891 utfärdades
nämligen en lag rörande folkbibliotek och läsesalar, enligt hvilka dessa
ställdes under kontroll af undervisningsministeriets tjänstemän och valet af böcker
inskränktes genom en särskild katalog. I denna katalog äro många af den
ryska litteraturens förnämsta namn, hvilka äfven utanför Rysslands gränser ha
god klang, t. ex. Gorki och Dostojevski, icke upptagna.
Det egentliga initiativet till folkbiblioteken och läsesalarna gafs på
åttiotalet af en privat förening i Petersburg, gràmotasällskapet, som beslöt att
öppna hundra sådana bibliotek, hvart och ett af 250 rubels värde, i olika
trakter af Ryssland. Pengarna härtill insamlades på privat väg. Sällskapet
förklarade sig villigt att öfverlämna ett sådant bibliotek åt hvarje
samhälle eller privatperson, som åtog sig att underhålla biblioteken och gratis
utlämna böckema. Det anmälde sig emellertid så många, att de hundratio
bibliotek sällskapet bildat endast räckte till för en bråkdel. Snart åtog
sig emellertid semstvon saken, och för närvarande räknar man tusentals
dylika anstalter. Folkbiblioteken äro för det mesta inrymda i folkskolor,
kommunala ämbetslokaler, testugor och på liknande ställen, sällan i därför
särskildt uppförda byggnader. Som bibliotekarier fungera antingen lärarna
vid närmaste skola eller också särskildt anställda personer. För läsning af
böckerna i biblioteket eller för hemlån erlägges ingen afgift. På landet, där
alla känna hvarandra, behöfver man icke heller ställa pant för att få låna
böcker. Trots alla de hinder, som lagts i vägen för dem, äro dessa
bibliotek säkerligen mycket nyttiga samhällsinrättningar, isynnerhet för alla dem,
som endast gått i folkskola. De mera utvecklade elementen nöja sig icke
härmed utan taga sin tillflykt till riktiga lånbibliotek, där bokvalet icke
inskränkes af undervisningsministeriet, eller upprätta själfva hemliga bibliotek.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
