Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:o 4 - Valdemar Langlet, Folkbibliotek och föreläsningsföreningar
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Folkbibliotek och föreläsningsföreningar.
I senaste häftet af Folkbiblioteksbladet (n:o 3) lämnar E. Ingers ett
referat af sitt inledningsföredrag i folkbiblioteksfrågan vid folkbildningsmötet i
Malmö sistlidna 7 juli. De vänner af folkets bildning, som i likhet med
undertecknad ej kunde hafva tillfälle att närvara vid nämnda möte, äro säkert
redaktionen tacksamma för att genom införande af detta referat ha fått göra
bekantskap med föredragarens väckande tankar och uppslag. Mycket finns
i hans framställning att taga vara på. Jag skall emellertid taga mig friheten
att särskildt vidröra en punkt, som måhända i själfva föredraget närmare
af-handlades, men i referatet blott är nämnd mera i förbigående. Det är frågan
om föreläsningsföreningarna och folkbiblioteken.
Jag har redan tidigare i Social Tidskrift (1905, sjunde häftet) sökt
framhålla det angelägna i att nämnda föreningar i möjligaste måtto med sin
egentliga verksamhet förbinda upprättandet och drifvandet af folkbibliotek,
där ej sådana förut finnas på platsen. Då frågan emellertid är af lika vikt
för biblioteks- som för föreläsningsrörelsen vill jag med redaktionens tillåtelse
äfven här i Folkbiblioteksbladet återkomma till ämnet.
Skolbiblioteken bli epligt sakens natur i första hand och kanske i
allmänhet nästan uteslutande begagnade af skolbarnen (och naturligtvis läraren).
De spela därför för de vuxnes bildande en mindre viktig roll.
Församlings-och kommunbiblioteken, där sådana upprättas, borde vara de hufvudsakligaste
utslagen af biblioteksrörelsen. Men det kan endast alltför lätt hända att
många af dem snart nog råka ut för de gamla sockenbibliotekens öde att
förtorka till följd af bristen på tillflöden och därmed komma ur räkningen
som folkbildningsanstalter.
Det är visserligen sannt att statsanslaget i allmänhet bör rädda dem
från att stagnera på grund af bristande medel till bokinköp. Men en
förutsättning för åtnjutande af statens anslag är att ett lika stort sådant erhålles
från annat håll. Och då den sammanlagda summan endast får användas för
själfva boktillökningen, så tillkommer ytterligare penninganskaffning, om man,
som rätt och rimligt är, vill ge bibliotekarien någon ersättning — vikten
däraf har Ingers framhållit, och jag skulle önska att ytterligare understryka
den punkten. Det är väl sannt att särskildt ett föreningsbibliotek mången
gång kan på det omsorgsfullaste och lämpligaste sätt bli skött utan annan
ersättning än tillfredsställelsen af ett godt arbete. Om detsamma i lika mån
kan vara fallet med församlingsbiblioteken vill jag lämna därhän; troligt är
att det vid ett sådant åtminstone i regeln fordras någon aflöning för att det
skall bli något verkligt allvar med saken.
Huru som hälst, det kan alltför lätt hända att “kommunalgubbarna" en
vacker dag säga stopp, och då står biblioteket där också utan statsanslag,
dömdt att förtvina. Att det i så fall verkligen går den vägen skulle man,
om man ej visste det förut, ha fått fullt klart för sig genom de tillräckligt
talande utdrag ur folkskoleinspektörernas berättelser, som stått införda i
ofvan-nämnda senaste nummer af denna tidskrift.
Formen för folkbiblioteken å landsbygden torde därför i de flesta fall
böra vara föreningsbiblioteket. Äfven där kommunen är villig att lämna bidrag
— hvilket väl får förutsättas bli fallet årligen på allt flera ställen — skall den
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
