Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:o 4 - Ruben G:son Berg, Oscar Levertin
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
frihet och för nya samhällsideal. Jag tänker mig, att han på tvefaldigt sätt
hade rik behållning af denna tid, sedan han lämnat dess litterära ideal och
i den nya renässansens stilar och idéer funnit bättre uttryck för sin individualitet.
Först och främst vann han en lefvande och förblifvande åsikt af det
nödvändiga i att dikt och lif aldrig skiljas, att om också realismens konstnärliga
idealer behöfde vidgas och förändras, en dikt af värde och betydelse likväl
alltid måste ha det upplefvades realitet, och det fanns därför alltid hos Levertin
hur mycket af kammarsittare och undersökare han än var, en kontakt med det
verkliga, som säkerställde honom mot allt formelväsen.* Vidare ägde han
tack vare sin ungdoms litterära fälttåg en aldrig sinande flod af hänförelse
för det andliga frihetsverket på jorden. Lika litet skapt till polemiker som
Rydberg, måste han som denna ofta nog ge sig i strid och då var hans ord
både allvarligt och tungt. Jag mins från en tidningskri ti k öfver ett dåligt
arbete mot Ellen Key, just slutorden: “Den plikt att kämpa“, skref Levertin,
“som denne förf. storordigt och salfvelsefullt plägar åberopa, existerar för
andra än honom. Också vi hafva heliga ting att försvara: tankens och
känslolifvets frihet, konstens oberoende af konventioner och band, de skapande
viljornas försvar mot medelmåttornas gräshoppsvärmar. Vi förtjänade ett tadel,
på ett helt annat sätt rättmätigt än detta intrigens och illviljans, den dag
det om oss kunde sägas att vi läto facklorna slockna och dunkelmännen fritt
grassera.“ l denna dubbla synpunkt: realitetssinnets och den andliga frihetens
behöll han 1880-talets bästa gåfvor. Från åttitalismens afvigsidor, tonheten
och all den dogmatiska öfvertygelsetrångheten räddades han fullkomligt af
sin naturs rikare poesi och sin stams skepsis.
Från realismen gick han med flygande fanor och klingande spel. Han
och Heidenstam skrefvo tillsammans den lustiga och lärorika lilla bok, Pepitas
bröllop. En litteraturanmälan, där en ny tid invarslades, och samtidigt
fördjupades hans blick genom de allt vidsträcktare och allt djupare lagda
litteraturhistoriska studier, som han bedref.
1891, det betydelsefulla årtal, som man jämt måste framhålla, när det gäller
vår renässansvitterhet, 1891 visade han sin rätta lyriska gestalt med Legender
och visor. Det är sagt och omsagt många gånger, att Levertin ej var en
omedelbar sångare, ej en af dem som med visans enkla tongångar och den
naturliga enkla melodin besjunga vår- och själsmorgon. Det är sant och
ändå — hur grep han inte! Jag vet det, ty jag var bland de unga, som
den våren trallade de Frödingska rytmerna och med all ungdomens sentiment
deklamerade Levertins djupögda känslodikter: Monika, Flores och Blanzeflor,
Oudule och alla de andra. De femton år som gått sedan dess ha bara befäst
den Levertinska lyrikens välde bland oss. Hans ord betogo genom nyheten
af sin stil och glöden i sin färgprakt. Det var just känslodikten, som med
Levertin firade sin återuppståndelse hos oss; en känslodikt, som begagnade
andra dräkter än vi voro vana vid och gärna tog på medeltidens mask —
alltid lockande för den som känt något af extas i lidandet. Bakom denna
lärda och rikt smyckade form låg en världslitterär beläsenhet, som mer kan
kännas än direkt påvisas: Swinburnes hedniska och fantasistora dikt, Leopardis
genom tankens och smärtans adel lika stora, Mussets galliska lidelsesång.
Det är en dikt som aldrig ger påtaglig tidsbild i tid eller rum, men till
hvilken det samlat sig både symboler och stämningar från skilda luftstreck
och kulturer, fantasivärldar och historiska skeden.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
