Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:o 4 - Ruben G:son Berg, Oscar Levertin
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Det var en poesi i dödens skugga, solnedgångens och förintelselingtans
diktning. Per Hallström erinrade i sina stilfulla ord öfver Levertin vid
Frisinnade klubbens minnesfest om den likheten mellan Levertin och Dante Gabriel
Rossetti att båda diktade i saknad efter sin död. Hos Levertin fanns också
stämningen af en man, som själf är beredd att dö. En man som längtar
att kylas af till stilla känslolöshet från svedan af all oro, såren af all ängest.
en man som i döden ser Mor Död,
den vänliga gamla och grå,
som i vissen hand våra smärtor väger,
Mor Död, som
skänker sin ljufvaste dröm
om söndag, om skollof och sjusofvarhvila.
Med kvällstiött blick, som han själf säger, betraktar hao lifvet och i
drömmen skådar han riket “mellan skyar och berg", där allt slumrar utan hopp
eller fruktan för ett återvaknande, slumrar till tidernas yttersta timma.
Men dödens skugga gled bort och den Levertinska lyrikens tungsinne
veknade till vemod. Ja, han ägde till och med toner af en ganska lätt och
ljus klangfärg; den yttersta gränsen i detta hänseende betecknas väl af den
förtjusande lilla visan i "Drömd idyll*:
Min älskade, en dag har gått,
en dag vi fått som gåfva.
I sina ljusa blomsterslott
re’n fjärilarna sofva.
Den yra sländan i sitt bo
har redan gått till ro.
samt af den graciösa »Maj», fina små sånger, som ha mer af fjäril och
liljekonvalje än man skulle trott möjligt. Å andra sidan uppnådde han det
väldiga i enstaka fall som »Dödsdansen», fick fram det vintrigt hvassa och
skarpa i nordisk stil som »Domar» och Folket i Nifelhem». Men det
centrala i hans lyrik, det är dikterna om de båda höga systrarna Kärlek
och Död.
Om mångsidigheten i hans diktargärning^ tala prosaböckema. De äro
hvarann inbördes mera olika än dikterna. Äfven om vi se bort ifrån de
tidigaste skisserna, hvilken brokighet i ämnesval och stilar! »Lifvets fiender*
med sin sorgsna och ängslade skildring af drömmarens olyckliga strid mot
nutidens jäkt, ; Roccoconoveller» med sin fladdrande lek, »Magistrame i
Österås» med sina pasteller från skilda kulturskeden, och så många spridda
noveller, i hvilka man merendels alltid fann ett pärlband af originella,
egendomligt glimmande reflexionsbilder och ofta nog en åskådlig, skarp
säll-skapsskildring.
Rococonoveller äro ju storartade i sitt behagfulla lättsinne. All
tidsålderns ton klingar däri med sina fioriturer och sin tunna clavecinresonans.
Valle har inte skrattat åt Ulrik Teodors trolofning, med sina trovärdiga
attrapper, eller åt den unge Waldius i Paris! Det är gjort med sådan brio,
ett sådant illusionens mästerskap som endast en lärd insikt i .tidens lif och
en förundransvärd smidighet tillsammans kunna åstadkomma. Brytningarna
s
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
