Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:o 4 - E. H. Thörnberg, Ellen Key om folkbildningsarbetet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Ellen Key om folkbildningsarbetet.
Folkbildningsarbetet, särskildt med hänsyn till skönhetssinnets odling. En
återblick och några framtidsönskningar. Af Ellen Key. (Utgifven till
förmån för den värmländska Folkets Hus-fonden och I. O. .G. T:s
studiekommitté).
I detta arbete, som författarinnan sannolikt själf icke afsett skola räknas
bland hennes “standard works*, möter man på första bladen det oupphörliga
klander mot Sverige och svenska förhållanden, hvilket i Ellen Key har en af
sina ifrigare utöfvare. Det är emellertid ett klander, som, hur ofta och hur
starkt det än må mana till motsägelser, hos den icke i motsatt riktning
alltför preockuperade läsaren väcker och vidmakthåller en sympatisk respekt. Ty
ur denna samling af befogade och obefogade gisslingar af våra vanor och
våra häfdvunna åskådningar slår oss den äkta, varma fosterlandskänslan till
mötes. Och en fosterlandskärlek med sådana yttringar måste noteras
betydligt högre än den, som antagit karaktären af nationell suffisans och hvilken,
bornerad och håglös, tycker, att allt är bra, som det är.
Vi pläga ju framställa England som hemlandet för den högre politiska
kultur, hvilken yttrar sig bl. a. i den nobla aktningsfullhet, hvarmed
representanter för de mot hvarandra stridande partierna behandla hvarandra i det offentliga
lifvet. Det är tack vare samma politiska kultur, som “familiar intercourses*,
kamratligt umgänge och sällskapligt samlif där kunna inledas och fortsättas,
utan att partimotsatserna ställa sig hindrande i vägen. Vi svenskar ha anledning
att berömma oss af att just härvidlag kunna upptaga täflan med England. Man
behöfver ingalunda blunda för de yttringar af lumpet partihat, hvilka då och
då göra sig hörda äfven hos oss — det är dock obestridligt, att de politiska
fäjderna icke hittills i Sverige medfört sådana verkningar af bittra
sinnes-splittringar inom familjerna, vänskapsbandens afklippande, personlig
förföljelse-lust och umgängesförstörande harnesk, som vi kunnat bevittna i våra
grannländer. Ånnu tjugu år efter den norska vetokampens afslutande gapade
sålunda mot oss de söndringens remnor, som denna heta strid åstadkom
i den norska nationskroppen. Men för Ellen Key synes detta gynnsamma
förhållande hos oss utgöra en politisk försumpning. “Grogg-belåtenheten,
punsch-broderligheten, bordeaux-enigheten ha aftrubbat motsatser och dämpat
kamplust*, klagar hon. Nykterhetsnitet förmäler sig här med ett
klander, hvilket genom sin alltför generaliserande och onyanserade karaktär måste
betecknas som oberättigadt. Grogg, punsch och bordeaux skulle ju kunna
ställas i det politiska hatets, partiförföljelsemas och nedrackningens tjänst
— och dryckessedema äro utan tvifvel vida farligare i sold hos en sådan
politisk kultur (eller okultur) än hos den, hvars existens i Sverige ge
anledning till fröken Keys beskärmelser.
Nästa ögonblick gisslar författarinnan “normal-svensken“ för “den i hans
hjärta starkaste kärleken, den till ämbetsverket.* “Han har* — fortsätter fröken
Key — “ingen ro, innan en folk- eller frihetsrörelse utmynnat i en byrå.“ Det
ligger ju mycken sanning häri. Men i detta sammanhang skulle vi vilja erinra
därom, att exempelvis folkföreläsningsverksamheten är betydligt mera
byråkratiskt ordnad och skött i “det demokratiska föregångslandet* Norge än hos oss.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
