Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:o 4 - E. H. Thörnberg, Ellen Key om folkbildningsarbetet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Det skola vi emellertid med glädje och tacksamhet erkänna, att mycket
af hvad Ellen Key uttalat både i den negativa och positiva delen a! sin
framställning om folkbildningsarbetet i allmänhet, hör till det sannaste, det mest
folkförstående och tankerika, som i detta ämne sagts här i Sverige. Och
därför ligger det mycken vikt uppå, att denna bok blir vidt spridd bland
ledarne för folkbibliotek och föreläsningsföreningar. Liksom den i hög grad
försvarar sin plats bland dessa biblioteks samlingar.
För en så intensivt viljande, en så meningsmättad personlighet som
Ellen Key måste den neutralitet, hvilken blifvit ett villkor för
föreläsnings-arbetets understöd från offentliga medel, te sig som hart när ett oting. Men
fröken Key, som själf äger en så mångårig och betydelsefull erfarenhet af
berörda verksamhet, vet mycket väl, att neutraliteten ingalunda behöfver
innebära framställningens saknad af det personligas prägel. Denna
folkbildningsrörelse fick fart här i landet, medan ännu den tullreaktionära regimen låg
öfver oss. Det statsunderstödda föreläsningsarbetets neutralitetslag blef då
icke blott ett skydd för den härskande politiska riktningen mot oppositionellt
agitatoriska ansatser under folkbildningssträfvandets förklädnad. Den blef
också ett skydd för de frisinnade idéernas intressekretsar mot de nya
folk-upplysningsanstaltemas aptering till fästen åt det makthafvande partiet. Och
ännu gäller det, att i samma stund neutralitetsbestämmelsen upphäfdes eller
åsidosattes, skulle virrarr, bråk och bitterhet uppstå, folkbildningsverket enbart
till skada. Att en ointelligent, oupplyst och framstegsfiendtlig censur utöfvas
och i ännu högre grad har utöfvats gent emot socken- och folkbiblioteks
inköp, det kan ingalunda förnekas. Den neutralitetslag, som stipulerats för
föreläsningarna, kan ju icke tillämpas på boksamlingarna. »Med hänsyn till
de senare borde man hos oss i största möjliga utsträckning följa samma
praxis som i England. Där söker man nämligen anskaffa åt folkbiblioteken
en jämnt fördelad uppsättning af “standard works“ för skilda religiösa,
politiska, socialekonomiska och kulturella riktningar.
När fröken Key starkt framhäfver önskvärdheten af ungdomens aktiva
deltagande i folkbildningsarbetet, kan hon påräkna ett lifligt och allmänt
instämmande. Den ungdomliga hänförelsen har sin stora mission att fylla från
folkföreläsningskatedrarne. Men det ena skall man göra och det andra icke
låta. Det är icke nog med ungdom och hänförelse. Vi skola ej tro, att en
ung students föredrag alltid är mera lättförståeligt än t. ex. en äldre lärares.
I regel kan endast den, som helt och fullt behärskar sitt ämne och under åratal
lefvat sig in i detsamma, gifva en verkligt enkel, klar och på samma gång
gedigen framställning däraf. Och populariserandets stora konst ernås icke
utan det utvecklade folkpsykolögiska sinne, som mera sällan utmärker
tjugu-åringen. — “Framför allt borde man fordra, att alla föreläsare skulle tala
fritt“, framhåller författarinnan med kursiveringens betoning. Låt oss
emellertid icke förfalla till något slafveri under exklusiva satser! En omsorgsfullt
byggd, formsäkert framförd extemporerad föreläsning är naturligtvis det bästa.
Men ett från koncept väl och liffullt läst föredrag har stora förtjänster
framför en stammande och distraherad framställning in extempore.
Kurser i välläsning borde mycket allmännare än nu är fallet anordnas af
föreläsningsföreningarna. Likaledes föredragsserier om bygdens eller ortens
topografi, historia o. s. v. Vi skulle, i anslutning till dessa
författarinnans förslag, vilja framhålla önskvärdheten af att föreläsningar hölles för
arbetare — såväl som företagare och arbetsledare — inom t. ex. trävaru,-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
