Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:o 4 - Yttranden om några nyutkomna böcker
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Benvenuto Cellinis lif, skildradt af honom själf, Öfversättning frän
italienskan af Ernst Lundquist. 3: 75. Albert Bonniers förlag.
Ett af ärets verkligt betydande förvärf för vår litteratur ar denna den första
svenska öfversättning af Cellinis berömda memoarer. Deras plats i världslitteraturen är en
gång för alla girven, de ge den mest färgrika tidsbild från renässansens Italien, de äro
ralla af sin tids karaktär liksom de ge en högst fängslande själfkaraktäristik af
författaren, som var konstnär och landstrykare, slagskämpe och lustig sällskapsbroder, en
verklig Cyranotyp och Drachmannsk renässansngur med baretten på örat och sväitlet
löst i skidan. Det är godt om äfventyr och om skarpa motsättningar i dessa
omedelbart och okonstladt nedskrifna lefnadsminnen. En hvar kulturintresserad bör läsa dem.
Dagens Nyheter.
Oscar Stjerne. Sol och snö. A. B. Ljus. 2: 50.
Inom sin begåfnings gränser är Oscar Stjeme verkligt äkta och verkligt
inspirerad. Och den som åstadkommit sådana ting som den stjämhimmelsklara sången
om “Maria*, en legend i viston så äkta som "Guldfågel sjunger” eller den hänförda
naturhymnen “Skulle jag sofva nu", behöfver ingalunda stämma ner den tonart^ han
fått att spela på. Oscar Stjernes dikter ha för öfrigt en mission att fylla här i Sverige
— att bilda brygga mellan vattenklar folklåt och konstpoesi. Och de skola bära den
gudaboma visans bröd och dryck till många hem och hjärtan, som annars skulle få
stå utanför den kosten eller nöja sig med, hvad tredje klassens versmakare ha att bjuda.
Upsala Nya tidning.
Hjalmar Söderberg. Gertrud. Skådespel i tre akter. Bonnier.
Efter att hafva analyserat detta skådespel gifver Torsten Fogelqvist
följande märkliga karaktäristik af Söderbergs lifsåskådning.
Det är alls icke min mening att plädera för någon ofelbar hjärtats optimism eller
någon ofelbar naturens ändamålsenlighet, ty erfarenheterna växla ju och hvars och ens
egen erfarenhet får borga för hans lifsåskådning. Men hvad man kan fordra, innan
lifvets värde så suveränt som här ges på båten, det är en smula verkligt allvar i
problemlösningen och en smula ädelmod att se ut det bästa möjliga ur allt. Hjalmar
Söderberg finner en nästan skadeglad njutning i att konstatera, hur smått och grått och
intigt allting är. Och där de stora, ärliga pessimisterna åtminstone satt in sin
känsloreaktion mot naturens grymma planlöshet, där sveper han sig i en lika liten som
öfver-lägset retsam indolens, ehuru stundtals cacherad under några tillfälliga tonfall af smärta
och medkänsla. Ofta får man det intrycket, att hans lifsåskådning, för att inte använda
det riktigare namnet könsåskådning, bara är en trötthetsprodukt och inte framkämpad
ur någon allvarlig strid. Allt genomskådar han, allt löser han lika behändigt, med en
axelryckning eller några kvickheter för dagen, som med åren bli allt frostigare och mer
efemära. Men hur många människor låta sig inte dupera af en spydighet, den må vara
köpt för aldrig så biligt pris! Och hur många tycka inte ännu, att det är roligt att
skratta åt feta grosshandlare, skinntorra ämbetsmän, gamla amorösa damer och berusade
skalder, som ga på händerna på Hötorget i Stockholm! Det finns ingen storhet i
Hjalmar Söderbergs förakt, bara leda. Hans löje rör så sällan upp några djup; det krusar
sig på vattenytan, ofta blott ett stycke komisk mimik.
"Jag tror på köttets lust och själens obotliga ensamhet". Litet själ hör ju alltid
med till en trosbekännelse. Men ibland misstänker man, att denna ensamhet icke ir
något annat än köttets grämelse öfver att icke ha fått sitt, och Nletzsches odödliga
ord rinna en i tankarna: *Wie artig weiss die Hundin Sinnlichkeit um ein Stflck Geist
zu betteln, wenn ihr ein Stttck Fleisch versagt wird". Nåväl, det är blott en missr
tanke och såsom sådan kanske ogrundad. Jag kommer i så fall att tänka på en af
den modäma tidens största franska författare, som skulle kunnaf bekänna sig till preds
samma trossats, Guy de Maupassant. Han såg liksom Hjalmar Söderberg sexualiteten
i allt och äfven för honom tycktes lifvet gråmulet, blåfruset, gapande at tomhet odi
fullt af desillusion. Men hvad som gjorde, att hans ironi, hans pessimism, hans leda
aldrig blef steril, utvissen, gammalmodig, det var den medkänslans varma, osynliga
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
