Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
man — xlen kanske primitiva men djupa och starka samhörighetskänsla,
som bildar ett fosterland.»
Hur ypperligt införes ej, stilla och varligt, känslan för att kulturen
Sr människorna närmare än naturen i »Regnvädret», där Nils såg den
unga frun komma ut på balkongen och »för första gången blev en smula
orolig över att ha stängt sig ute från människorna». När han så kröp
upp på radsåningsmaskinen och började tänka — »det var nog mycket
den gick miste om, som alltid skulle leva ute bland djuren.
Människorna voro allt bra märkvärdiga och duktiga.»
»Han gick förbi postkontoret och tänkte då på alla tidningar, som
var dag komma med nyheter från världens fyra hörn. Han såg apoteket
och doktorsbostaden, och han tänkte på att människors makt var så
stor, att de kunde kämpa mot sjukdom och död. Han kom till kyrkan,
och han tänkte på att människorna hade rest den, för att de där skulle
få höra talas om en värld utom denna, som de levde i, om Gud och
uppståndelse och ett evigt liv. Och ju längre han gick där, desto mer
tyckte han om människorna».
Mycket enkla satser, ja, så enkla, att mången aldrig får dem riktigt
klara för sig. Lika enkelt och vackert insättas på många andra ställen
skildringar, avsedda att väcka känslan för gemensamheten med gånget
och kommande, så t. ex. Ulvåsafruns spådomar om Östergötlands
framtid, där »de, som gå böjda under det eviga arbetet med jorden», få
utgöra den enande kedjan från de dagar, då klostren i Alvastra och Vreta
och domkyrkan i Linköping byggdes fram genom tiderna till dess
»hammare dåna i Motala och vävstolar slamra i Norrköping».
Till detta, bokens bärande element, höra först och främst den
ovärderliga dubbelskildringen av Karlskrona krigshamn och av den gamla
bondekvinnan, vars alla barn ha emigrerat. Aldrig förr har ett sådant
försök gjorts, att för barnen framställa det hjärtslitande i en övergiven
gård, i från fädemetorvan bortvända händer. Och det är ingen
sentimentalitet, som detta utmynnar i, utan i den klara satsen, att »om här
hade funnits stora feta åkrar i stället för denna ofruktbara mossen, då
hade barnen inte behövt resa», och i det slutliga hoppet, att med
dikning och sådd även den skall kunna binda ätten vid fädernas gård.
Och så bredvid detta skildringen av Karlskrona! Huru Nils får
höra »huru liv och blod hade vågats, hur den sista skärven hade offrats,
huru snillrika män hade ansträngt all sin kraft att förbättra och
fullkomna dessa fartyg, som varit fäderneslandets värn», det är skildrat i
för barn vida mer övertygande ordalag, än som luttills använts. Men
bäst av allt är dock ordbytet mellan Karl XI och Rosenbom, vilken ej
tilltrodde sig kraft att följa kungen.
»Jag skulle underdånigst be att få stå kvar där jag står. Jag ser
frisk och skinande ut för målningens skull, men jag är gammal och
murken och tål inte att röra mig».
Bronskarlen hörde nog inte till dem, som tyckte om att bli
motsagda. »Vad är det för fasoner? Kom han mans, Rosenbom!» Och
han höjde sin långa käpp och gav den andre ett dånande slag över
axeln. »Ser han, att han håller, Rosenliom?»
»Ser han, att han håller, Rosenbom!* I dessa ord ligger en sam-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
