Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
en äkta, sund och varm kärlek till fäderneslandet. Men månne barnen
kunna njuta av boken som vi själva? Vi vuxna dikta in tankar och
stämningar i boken, vi fylla ut konturerna med färger från vår egen rikare
erfarenhet — men det kan barnet icke göra. Barnet fäster sig vid det
novellistiska draget i berättelsen, vid vad som händer och sker;
naturskildringar och stämningsbilder lämna det i regel ganska oberört. Det är ej
troligt att en 9—13-åring kan fatta mystiken i t. ex. Trandansen på
Kullaberg, det stycket är skrivet för en helt annan läsekrets.
Jag kan ej heller neka till, att jag i någon mån blev besviken över
’ det sätt, varpå Sverige skildrades. Vårt land framstod alldeles för mycket
som ett djurens och växternas Sverige, icke som människornas. Tusen
sinom tusen fåglar möta vi på färden, där »var änder och grågäss,
svärtor och grisslor, lommar och alfågel, skrakar och doppingar, strandskator
och sjöorrar.» Och hundratals fyrbenta bekanta komma vi i den
intimaste beröring med. Men var äro människorna? Dem se vi icke
mycket till. Det är dock människorna, släktled efter släktled,
som timrat upp det nutida Sverige, som odlat tegarna, brutit vägarna,
skapat lag och rätt och med svett och möda lagt grundvalarna till vår
svenska kultur. Men människomas verk, deras arbete träder i
bakgrunden — alldeles kan det naturligtvis icke undanskymmas. I denna
brist ligger enligt min mening ett bestämt fel. Man jämföre i detta
avseende Nils Holgersson med Kiplings Puck från Pukberget (ej i den
stympade svenska uppl. varest de härliga verserna äro strukna), där i
sagoberättelsens form skildringen av det engelska samhällets växt på ett
beundransvärt sätt är inflätat.
En viss pedagogisk brist är det alltför ringa utrymme, som upptages
av samtal, som voro egnade att bryta de stundom väl långa
beskrivningarna. En sista anmärkning är, att det synes mig ganska olämpligt
att som i Sagan om Småland draga in Gud själv i berättelsen och låta
honom under sitt skapande stå och prata med Sankte Per. Vi böra
erinra oss, att 10—11-åringar nog redan förut ha en krass och materiell
uppfattning av gudsbegreppet.
De erinringar, som här framställts, avse naturligtvis ej att i minsta
mån förringa de utomordentliga förtjänster, Nils Holgersson äger. Boken
är, som nämnts, ett beundransvärt, ett klassiskt arbete, att den år
alltigenom fullkomlig torde endast den okritiske läsaren vilja påstå.
* #
«
År 1903 utkom Schöck-Lundahls läsebok för folkskolans högre
klasser, avsedd att meddela »en framställning av vårt lands andliga och
materiella utveckling, att skildra dess natur och folk samt således giva
ett kulturhistoriskt komplement till skolans läroämnen». Den kallades
vid sitt framträdande av en insiktsfull kritiker i Social Tidskrift för »ett
•nationalverk» — och det med rätta. Denna läsebok är lika roande som
lärorik, dess text lika väl vald som dess illustrationer. Då Läsebokens
innehåll torde vara känt, är det tillräckligt att här omnämna, att den
nya upplagan innehåller ungefär det samma som den första. Bland
värdefulla tillägg märkas Folkungarna och Sveriges lag samt
Hälsingelagen, båda uppsatserna av Harald Hjärne, samt en uppsats om Tor.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
