Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
mins ordlista. T. ex. berg — berga eller bärga — dvärg; pest — prest
eller präst — väst; hellre — elf eller älf — älfva (subst.). När den
7:e upplagan kom (1900), förmodade akademin tydligen, att en del
nyheter skulle vara lättare sväljbara för allmänheten. Nu var tiden inne
att skriva bärga, präst, älf med blott ä, men för bär g, päst och hällre
var tiden inte ännu mogen, de orden skola fortfarande skrivas med e. —
Nog är dylikt ett framstegsarbete!
Eller en annan sida av akademins mellanhavande med
stavningsfrågan. Redan 1801 (säger 1801) omtalar Svenska akademin v-ljudets
beteckning med fv såsom en onödighet och en besynnerlighet; 1868
kallas fv av den tidens store språklige auktoritet, akademiledamoten
Rydqvist, för en barbarism, men ännu 1889 och 1900 kan icke
akademin ta initiativ till den reform, vilken skulle avlägsna denna onödighet,
besynnerlighet och barbarism — den kan icke »besluta sig för att i en
så viktig punkt bryta med den allmänt antagna ordningen». Men
akademin kan efter detta 1903 till Kungl. Maj:t yttra följande ord:
»Akademien tror sig hava i handling ådagalagt, att hon ingalunda vill
söka fasthålla och fixera ett föråldrat stavningssätt.»
Hon har en glad tillförsikt, som efter sådana föregåenden kan
göra sådana uttalanden. Om andra inte ha samma glada tillförsikt till
hennes reformiver, bör det vara dem förlåtet.
Bör reformen böija utanför eller inom skolan?
Men reformen borde ha fått arbeta sig fram utanför skolan först
och sedan införts i skolan, säges det på många håll.
Till att börja med må då påminnas om något, som är ett
oomtvistligt faktum, hur än motståndame låtsas som om det inte existerade,
nämligen att vår ortografi är föråldrad och opraktisk och det inte i få,
men i en hel mängd fall, alltså: att en verklig reform behövs. Är det
nu någon utsikt, att den allmänhet, som — icke utan rätt stort besvär —
lärt sig deima stavning och för vilken just det stavsättet har till följd
av lång tids användning blivit det närmast till hands liggande, när det
gäller att skriva ned sina tankar — är det någon utsikt, att denna
allmänhet skall för att lätta kommande generationers svårigheter ändra
sina egna skrivvanor? Erfarenheten säger, att så inte är fallet. Och
eftertanken borde kunna säga detsamma.
Vilka väntar man sig skulle införa det nya?
De enskilda? Ja, nog finns det åtskilliga, som av intresse för
stavningens reformerande göra ändringar i sin stavning, men de bli alltför få
och spridda och det blir alltför litet enhetlighet i deras strävan, för att
de skulle kunna åstadkomma någon avsevärd verkan.
Men tidningarna? Faktum är, att de före 1906 års reform i regel
inte gjorde det — hur behövlig reformen än var. De större tidningarnas
redaktion och tryckeripersonal ha i våra dar tillräckligt med huvudbry
och jäkt utan att utfundera och organisera ortografiska reformer. Den
framstegsvänlige kan naturligtvis inte annat än högeligen önska, att de
tidningar, som teoretiskt hylla nystavningen, även måtte låta praktiken
följa teorin, nu sedan reformen blivit klarlagd. Men att tänka sig, att
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
