Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Sakkunskap.
Det finns personer, som söka göra gällande, att
språkvetenskapsmännen och lärama inte äro de företrädesvis sakkunnige i frågan. Ja,
de tyckas till och med hålla före, att det inte behövs någon sakkunskap
för frågans bedömande.
Det kan dock icke hjälpas, att stavningsfrågan liksom alla andra
frågor för sin rätta behandling kräver, att man satt sig in i den. Och
det kan inte hjälpas, att kunskap och erfarenhet äro säkrare vägledare och
ge fastare och klarare grunder att gå efter än förargelsen Över att bli störd i
sina vanor eller ängslan för att störa andra i deras vanor. Och det kan
inte heller utan vrängande bortresoneras, att språkmännen och lärama
här äro fackmän mer än den stora allmänheten. Den, som har studerat
det svenska spräkets historia, följt det i dess utveckling, lärt känna
lagarna för och gången av denna utveckling, och det även i fråga om
stavningen, den, som ägnat åratal för att inte säga årtionden av sitt liv
åt ett vetenskapligt studium av modersmålet, skulle den inte ha särskilda
förutsättningar att bedöma denna fråga? Den, som under utövande av
undervisning i modersmålet fått en verklig erfarenhet av hur
stavningsförhållanden, vilka av de språkliga fackmännen förklarats föråldrade, i
hög grad snedvrida skolarbetet och ta bort tid utan att det åsyftade
resultatet vinnes, den, som till teoretikerns kritik kan lägga även
praktikerns vittnesbörd om hur skon klämmer, har inte den mer att komma
med i diskussionen än de, som blott röra sig med de svävande
talesätten om att den nya stavningen är ful, simpel, ohistorisk eller vad det
nu är allt för okunnigheter, som virvlats upp under striden mot 1906
års reform?
Ty okunnighet och okunnighetens självtillräcklighet har under denna
strid trätt i dagen i mycket hög grad — inte minst däri, att man sökt
göra gällande, att i denna fråga brist på sakkunskap går upp mot
sakkunskap.
Svenska akademin.
Men, invänder mången, vi ha ju svenska akademin, vore det inte
bäst, att den hade ledningen av reformarbetet i fråga om stavningen?
En sådan invändning beror på obekantskap med sakförhållandena.
Svenska akademin har alltför tydligt visat, att vi av den ej kunna
hoppas något initiativ av betydelse i frågan. De jämförelsevis oviktiga
och alltför litet omfattande förändringar, som ha varit innebörden av
akademins framstegssträvanden i de sista ordlistorna, förtjäna icke
namnet reformarbete. Det småpetande med e och ä, som har varit en sida
av akademins framstegsverksamhet, är karakteristiskt. Akademin har
varit rädd för att »en i sig själv önskvärd ändring skulle förefalla
allmänheten alltför främmande». De ord, där — enligt akademins
förmodan — en ändring skulle väcka allmänhetens motvilja, ha fått behålla
sitt e i okvald makt; de ord åter, där — fortfarande efter akademins
förmodan — ändringen skulle kunna något lättare sväljas av allmänheten,
ha fått ä jämte e; de ord slutligen, där — likaså efter akademins
förmodan — ändringen utan svårighet skulle sväljas av allmänheten, ha
fått ä i full maktbesittning. Så var det i 6:e upplagan (1889) av akade-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
