Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
demokratien, han har med den endast velat peka på vissa fläckar på
rörelsen, som nu vuxit sig så stark och fast, att den hunnit få ett och
annat drag, som missklär den. Alltså icke naturliga brister, som
tillhöra en kämpande, ny rörelse, utan drag av övermod och nonchalans
och kanske också självtillräcklighet. Man har från partihåll också sagt
ifrån, att Ossian-Nilsson huggit i sten, där han skildrat vissa fakta, han
har stormat på i skaldeyra, utan att ha reda på sig. Ett exempel härpå
år kontrahentsammanträdet eller bolagsstämman, om man så vill kalla
det, som är alldeles oriktigt gjort — bl. a. låter han här en ung dam
sitta och ge dyrkande ögon at redaktören från läktaren. Och vad som
ger värre angreppspunkter är den tydliga porträtteringen hos ett par av
de agerande. Den kan ej bortförklaras med det att han velat »ge typer»,
därtill är den allt för igenkänlig och det hade varit bättre att ge en
fräjdig replik på angreppen här: »ja, jag har ritat av de gestalter inom
partiet, som jag anser typiska för den genre jag vill åt.» Två av dessa
äro sedda med ovilja, en tredje mera indifferent. Den sista är »Adrian»,
som lär vara ytterst porträttlik. Men som förf. här ej sett med personlig
ovilja, har han lyckats av denne göra en briljant typ, en fullkomligt
glänsande representant för ungdomsklubbister, som frapperar även den,
som aldrig träffat urbilden. Det är litterär konst och där måste
användandet av modell anses rättfärdigat och gjort som det skall.
Emellertid, oavsett de partisynpunkter boken rört upp, är den
Ossian-Nilssons bästa verk och i och för sig en bok av beståndande värde. Här
få vi för första gången på ett rent överväldigande, målande och hänfört
sätt återgivet vad ett Folkets Hus är, ett begrepp, som inte fanns här
i vår barndom och nu vuxit upp till en av samhällets märkligaste och
imposantaste företeelser. Ett ungdomsklubbsammanträde är givet, icke
med fotografisk noggrannhet, utan med en skaldisk bredd och förklaring,
som gör en kulturbild av den. Ett danssamkväm är lika levande. Man
behöver f. ö. inte många gånger ha gått i ett Folkets hus’ trappor eller
suttit i dess salar för att inte bli slagen av Ossian-Nilssons förmåga att
tyda ut sorlet och rörelsen där, detta sorl med sitt särskilda liv, som
aldrig förfelar att göra intryck. Och åt detta begrepp, »Folkets Hus»
har Ossian Nilsson genom sin bok rest ett monument. Likaså är
målningen av ett gatuupplopp glänsande och trogen, t. o. m. polishästame
få sitt rum i denna skrämmande bild, som vid närmare påseende dock
inte är så farlig. Här har boken, som sagt, sina tyngdpunkter och
därtill gör den ett starkt intryck genom den levande ande, som finnes på
var sida också där bitterhet och missmod talar, visionen av massans
hunnerhär, som tvingar ned kulturen på sin frammarsch o. s. v. Den har
brister, också rent litterära, utom de ovan antydda, så t. ex. finns där
en tämligen pueril kärlekshistoria. Men man behöver inte vara någon
entusiastisk anhängare av författaren för att erkänna, att han slungat
ut sitt »Jag har talat!» av inre nödtvång och på samma gång med
den skaparglädje, som hör en verklig författare till.
* *
*
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
