Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
— 40 —
Den litterära blomstringstid, som sedan 1880-talets slut rått i Sverge
och som ännu lever ehuru kanske stadd på återgång, den största
diktartid vårt land skådat, har sin tydliga utgångspunkt i lyriken. Detta
gäller icke blott periodens början. AÅven den yngre diktarskara, som
under det nya århundradets första år trädde fram, i samförstånd eller
motsättning mot de äldre, började som lyriker. Det tycks ligga något äkta
svenskt i detta. Aven Sverges förra diktarvår under 1880-talets första
hälft var lyrik och det i än högre grad. En livskraftig nutida diktning
kan icke helt rymmas i versens form, därtill är nutidslivet för
omfattande, för mångskiftande, för hårdhänt i sitt verklighetskrav. Men
källsprånget, som bryter väg för dikten och alltjämt är dess hälsoflöde,
det måste fortfarande i svensk diktning vara sången, och därför är vår
diktning dikt i mer levande mening än någon annan nutidslitteratur.
De tre män som skarpast satt sin personliga färg på olika
riktningar inom sista kvartseklets svenska lyrik heta Fröding, Levertin och Ola
Hansson. Icke dess mindre bör denna lyriks historia börja med en
annan, med den vilkens namn alltjämt överskyggar hela vår litterära
alstring, August Strindberg. Hans första diktbok wtycks vid första
anblicken helt olik de kommande, skönhetssökande sångarnes. Den
börjar med en förklaring, att han anser lyrikens konst föråldrad — den
var ju en typisk 80-talsbok, och 80-talet, realismens tid, var väl den
minst lyriska man kan tänka sig. Men denna bok, som skulle bli en
gravsten för den gamla svenska lyriken, blev i stället ingångsporten till
en ny.
Strindbergs första dåd var nedrivandets: han sprängde murarne, som
den gamla konstläran byggt kring diktens lilla värld, sönderslet de
heliga satserna, att dikten skulle vara from, ren och god, städad och
välklingande, hövisk, upphöjd, poetisk i språket samt omsorgsfullt
rimmad, att den skulle inskränka sig till en viss krets av känslor och
tankar, till vissa ämnen, vissa ord, vissa bilder, vissa versslag. Han
nedrev det som måste rivas för att dikten skulle nå förnyelse:
Här rivs för att få luft och ljus;
är kanske inte det tillräckligt?
Men när Strindberg så införde det »låga» och »fula», nämnde all
världens ting med rätta namn, talade om smuts, stank, mölja och
avloppsrör ena stunden samt den andra om studentmätressernas
strumpeband på Bal Bullier; när han kallade havet absinthgrönt, bittert som
chlormagnesium och kyskt som jodkalium samt Sverge, sitt fosterland,
för »det stolta öl- och brännvinslandet med dess Europeiskt ryktbara
kakelugnar;» när han hädade ena gången kyrkoläran, andra gången
Gustaf Adolf och tredje gången Théåtre Francais; när han yppade
hela sitt själsliv i dikten och bland annat gav uttryck åt en nervositet
som redan svagt varslar om Inferno; när han utlämnade rimmen 1
strofens första eller 1 dess sista rader eller helt och hållet — när han
så till allmän förfäran gick på jakt efter »det fula som är sanning»,
då öppnade han för kommande diktare nya rymder, där de funno —
skönheten.
Det ligger en strålande friskhet över denna diktbok, som blivit
orättvist bortglömd bland Strindbergs äldre böcker. Den nya flammande
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
