Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
— 47 —
dem går en tredje tanke: tron på samhörigheten mellan allt levande, en
samhörighet som försonar skulden och besegrar döden (se särskilt »Det
hinsides»). T. o. m. det Hallströmska skämtet spelar svagt in, såsom i
slutet av »Spå-herr-Ola», samlingens längsta dikt, men ej dess mest
betydande.
Språket i dikten är som innehållet strängt, tungt, sökande det
allvarsstora. Mycket praktord finnes icke, icke häller mycket ingående
skildringar, men Norrlandsnaturen och diktarens lust för stark och
skakande målning ge det hela en särskild, ofta mäktig färg. Ofta är dock
uttrycket så egenartat och sammanprässat att det blir hårt, föga vackert,
knappast ens riktigt. Versen är strängt byggd, rimmad och taktfast,
stundom slående stark men stundom något sorgmodig. <Skogslandet
står på sin egen plats i vår lyriska dikt; den är ett verk av en skald,
som är berättare mer än lyriker, men som är en egenartad lyriker och
en stor berättare.
+ +
Norrland upptäckes jämförelsevis sent av våra store diktare och
Per Hallström är den ende av dessa som fått sin konst att trivas där.
Skåne däremot, Norrlands antipod, deltog genast i vår diktnings
nydaning på 80-talet. Tillbakaträngt på 90-talet, trädde det vid nya
seklets början åter fram och tog ledningen bland de yngre. Den då
uppblomstrande skånska diktarskolan anknöt sig till en skald som redan
tidigt börjat omskapa svenska lyriken, Ola Hansson.
Ola Hansson började som realist. Hans första, i jämförelse med hans
senare böcker mindre betydande Dikter (1884) röjer utvecklingsfilosofins
världsåskådning, demokratins sociala intressen samt i hög grad den
besvikenhet, den hopplöshet, den gråstämning, som till stor del präglade
:80talets alstring. Men i nästa samling, Notturno (1885), en av vår
litteraturs allra märkligaste diktsamlingar har han gått ett steg vidare, ett
men ett avgörande, och därigenom blivit helt sig själv och danaren av
en ny lyrik.
Fortfarande är hans blick skarpt iakttagande riktad mot de yttre
tingen. " Men det är icke blott tingen själva som fängsla honom utan
— som naturligt är för en slättbo — ännu mer deras färg, deras skuggor
och dagar, skiftningarna, halvtonerna. Det är vidare mindre tingen i
sig själva än tingen som bilder för själstillstånd han söker. Han är den
mest ingående själsskildraren bland våra lyriker; det är mindre de starka,
utpräglade stämningarne han framdrager, utan de fina, svårtolkade,
halvmedvetna, vidare övergångsstämningar samt de själsstämningar som
nära följa kroppens liv. En sådan diktning förutsätter hos skalden en
nervöst skärpt känslighet; Notturno ger ock lidandesstämningar utan särskild,
direkt orsak av dittills ohörd art. Men finns slättens töcken i hans
dikt, finns där ock dess sol. En fröjd, en ljusstämning som ej heller
har någon viss orsak utan blott framgår ur sinnets, ur naturens egen
lycka präglar vissa sånger. I andra skymtar en oändlighetsstämning.
som föds av pejlandet i själens djup men lånar bilden av slättens vidd.
I anslutning till detta innehåll är värsen framför allt mjukt smidig
och dämpat melodisk. Värsformen kan vara konstfull nog men är sällan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
