Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
— 53 —
och nederlag men först och främst med en osjälvisk idealism, som träder
en till mötes, öppet och förtroendefullt. Hos unga sinnen, vilka ännu
inte fått stadga i en plats i livet, som fyllt deras förhoppningar och
anspråk, ja hos alla, som inte försoffats eller äro oemottagliga genom
kallgrin och axelryckningar, måste hennes självbekännelser väcka
gensvar. De vädja så direkt och frimodigt till mottagarens hjärta och
förståelse, vem han nu månde vara, och som hon levde i en brytningstid
och hennes tillvaro var fylld av kamp, ha de något att ge också rent
omedelbart. Att hon själv tog sitt liv vittnar ju om att hon tyckte sig
ha misslyckats, men vi efterkommande kunna nu se, att »misslyckandet»
framkallats genom en nästan sjuklig självkritik och genom att skänka
sin lidandes historia åt andra — ty hon har ju själv velat att hennes
anteckningar skulle läsas — har hon senare skaffat sig den plats i
litteraturen, hon så hårt kämpade för att nå.
Så »mänsklig» som en människa här framträder, möter man dem
sällan 1i skrift. Hon har t. ex. en benägenhet att förklara och ursäkta
sina egna ord, som är alldeles överflödig, men som på samma gång ger
en så livlig bild av hennes lynne och den osäkerhet, som beror på att
hon är ensam i sin krets och själv måste tillkämpa sig sin utveckling.
Så t. ex. skildrar hon en kvinna hon sett vid en eldsvåda, en briljant
målning av den fattiga gestalten med eldsvådan som bakgrund.
»Det var något ödsligt och förhärjat hos henne som harmonierade så väl
med allt det andra — — — Och detta skrämda allvar! Håret blont, uppfäst
men oredigt, och djupa drag av trötthet kring ögon och mungipor och så hafsen
bar och mager, solbränd, prydnadslös och utan en spets kring linnet. Handen,
som höll spannen, var mager och gul, armen smal: det var så onaturligt att
tänka, vilka tyngder dessa klena armar släpat på två hela timmar, det var så
onaturligt att dessa barnaktiga drag skulle tillhöra en träl, att dessa klagande
stora ögon skulle ha intet annat att förtälja än slit och släp, denna en gång så
fina och vackra kvinnogestalt given råheten i våld — — — Det var en så total
självförglömmelse med henne.»
Denna bild som hon givit i ett brev, ännu helt fylld av intrycket,
är ju utmärkt. Men raden därefter visar hon sin osäkerhet i orden:
»Du, är jag inte bra tokig! Vad var det att utbreda sig så långt över?
Men jag tyckte, att jag måste kunna hitta på något uttryck så att du
kunde förstå mig» — — o0. s. v. Det finns många andra drag, som
vädja direkt till läsaren. Hennes sjukdom och hur hon lär sig kuva
den, hennes svånrighet att forma författarematerialet sådant hon vill ha
det, hennes sökande efter känsla och pregnans 1i stilen, som då hon velat
skriva hemve i stället för hemlängtan, och i samband därmed hennes
tankar om stil. »Ernst Ahlgren hyser en viss inbillning om att höra
till underklassen», hade någon sagt, och hon erkänner, att lyx och
maklighet inte fyller henne med välbetinnande, utan med hat. Om man
med underklass menar den, som strider och andligen halv- (eller hel-)
svälter, den som brottas och törstar och som har förmåga av hänsynslös
naturkraft, då hörde hon dit och med stolthet.
Många andra detaljdrag ur breven skulle man kunna fördjupa sig i,
källan är rik. Men över detaljerna står hennes livs stora, hela linjer,
som leda till det tragiska slutet. Det blir mera samlad ro mot slutet,
en fast beslutsamhet inför det oundvikliga. som är gripande att förnimma
och som en var mäste tillägna sig själv, genom att fördjupa sig i hennes
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
