Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
— 8& —
alla ståtligt klingande antika namn, alla lidelsefyllda ord söker han
samla 1i sin dikt. De framsäges på värsmått, vilka gärna förena de
grannaste rim med antikens stoltaste rytmer, och vilka kunna vara fria
både till rimflätning och taktföljd, men vilkas tonfall dock aldrig blir
den fria värsens melodiska mjukhet utan högtidlig deklamation — en
deklamation, som tröttar med sin stortalighet och som alltför tydligt
röjer sökandet efter smycken, men som ej sällan förträffligt stämmer
till innehållets icke djupa men ofta stolta och högtidliga stämning.
x &
+
Samma huvudämne — kärleken och döden — och samma
praktlystet skönhetsälskande form som i Sven Lidmans återfinner man i
Siqurd Agrells diktning. Han äger ej Sven Lidmans lidelse, den kärlek
han yppar är vekare och behärskar honom mindre. TI stället har
förgängelsetanken växt ut till det allt annat överskyggande i hans dikt.
Ur indisk filosofi, som han studerat, har han hämtat sin ständigt
förkunnade lära om individens försvinnande i det oändliga.
Aven i formellt avseende har Indien hos Sigurd Agrell den plats,
som Grekland har hos Sven Lidman. Men han nöjer sig ej därmed:
han dyrkar alla sköna ting med kännarens allt annat förgätande nit;
han hämtar sina skönheter från alla håll, från alla de språk han såsom
lärd filolog behärskar; han har ock under sina resor hämtat direkta
intryck av främmande färgrika länder. Men fastän världsmedborgare som
konstnär, är han som enskild man fosterländsk, vilket även framträder
här och var 1 hans dikter; han har t. o. m. (i Arabesker) skrivit visor
på sin hembygds, Värmlands, folkmål.
Agrells vers skiftar mellan fria rytmer, vilka dock äro sällsyntare,
och konstnärligt rimmade. Framför allt älskar han sonetten, som han
dock omdanar med stor omväxling och frihet. I allmänhet är Agrell
snarare en utsökt formkonstnär än en ursprunglig skald. ”
» +
&
Ehuru själv ej skåning har Ivar Conradson tydligt sin utgångspunkt
hos Ekelund. Han har dock en alltför olika själsläggning för att
slaviskt trampa i dennes fotspår. Han har blott liksom Ekelund gjort
själens innersta, i vidaste mening religiösa, liv till diktens enda ämne
och avgjordare än denne ända från början gjort den fria värsen till den
»innerliga» diktens enda sanna form. Med sina uppsvenska skaldebröder
— liksom även med skåningar som Österling och Össian-Nilsson — har
Conradson nästan intet gemensamt. Det enda vari han liknar flertalet
av sina kamrater är hans fullständiga brist på intresse för tidens sociala
rörelser och strider. Hela vår yngre lyrik fäster nästan genomgående
allt sitt intresse vid individen med bortskjutande av de samhälliga
synpunkterna. De som försökt att dikteriskt behandla dessa, ha antingen
poetiskt misslyckats eller ock — förr eller senare — hävdat en mot de
stora folkrörelserna föga vänlig ståndpunkt.
Conradson star ej fientlig — lika litet som Ekelund — mot dyhka
rörelser, blott på sidan om dem. De människor han älskar äro några
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
