Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
— 93 —
fiende som ’ Vespucci ej kan undandraga honom sin beundran. Men
Savonarola kommer dock på detta sätt ej så nära intill oss som önskligt
varit. ’ a
En anmärkning kan också göras mot medtagandet av allt för mycke
bisaker, som ej äro psykologiskt eller estetiskt motiverade; en hel del
detaljnotiser om den invecklade italienska politikens hit och dit, vilka ej giva
den historiska bakgrund som vore önskvärd samt en massa ointressanta
samtal. I båda dessa avseenden vinner emellertid boken ju närmare man
kormrumer slutet.
Bergmans arbete, som i sina väsentliga drag och även i detaljer är
en verklighetsskildring, läses nog med största behållning av den, som
äger någon kännedom om tidens allmänna historia.
A. T. Gellerstedt. Ur gläntor och snår. (Wilhelm Bille, 3: —).
Detta arbete är av den art att det förmår väcka både
likgiltighet och tacksamhet, läggas åt ’sidan som något »tråkigt» eller
ånyo tagas fram till njutningsrik läsning. Det är en bok i vilken
»intet händer», alldeles i saknad av spännande tilldragelser,
omdebatterade frågor eller intressanta karaktärsstudier. Den handlar endast om
blommor och träd, om fåglarna i trädgården, om det glädjebringande
arbetet bland täppans örter och buskar, om friden vid stranden i
sommaraftonens skymning. Det är ej blott obestämd naturlyrik i
Gellerstedts små noveller, utan den naturvetenskapligt bildade mannens
insikter giva en fastare hållning åt hans små berättelser. Kärleken till
allt levande, som låter förf. även finna glädje i betraktandet av »ogräsens»
skönhet, genomströmmar allt.
Det kunde sägas mycket om Gellerstedts sista bok. Men jag hänvisar
endast till den typiska berättelsen om Nina, berättelsen om rosenbuskarna,
som förf. fått »långt bort från Rhönestränderna», och vilka hade svårt
att leva här, blott en planta slog rot, och den led av skuggan från
kastanjeträdet, tills dess den grävdes upp och flyttade till en annan ort
med författaren. ’Trots solen tynade den här bort. I sista stund ympades
så hennes bästa »öga» på en annan buske — men en fumlig
trädgårdskulla bryter av ympkvisten och Nina dör. Berättelsen blir historien om
en människa; så omedelbart griper den i sin försynta anspråkslöshet.
Ur den lilla boken — som på omslaget prydes av Ninas av förf. målade
porträtt — glimtar en åldrings visa och resignerade, kärleksfyllda blick.
Leon Larsson. Samhällets fiende. (Alb. Bonnier, 1:530).
Man har icke blott i avseende på bokens tendens utan även med
hänsyn till det litterära värdet jämfört denna bok med Ossian-Nilssons
Barbarskogen. Allting kar ju jämföras, men att nämna Ossian-Nilssons
mäktiga verk, en av den nyare svenska romanlitteraturens blodfullaste
skapelser, samtidigt med Larssons sensationellt rekord sättande lilla bok
är verkligen för starkt. Boken redogör som bekant för en ung arbetares
utvecklingshistoria, huru han väckes till opposition mot de nuvarande
samhällsförhållandena, vilkas trycek han som industrarbetare hart känner,
vinnes för ungsocialismens sociala ideal, rakar in bland kamrater, av
vilka flertalet är rena brottslingstyper, samt slutligen frigör sig från sin
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
