Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
— 96 —
ruin bringande väldig världsmakt. »Människor — dammekorn i solen —
förgingo ... Men Vetet blev kvar. Oberörd, oangriplig flöt denna
väldiga världskraft, denna nationers upprätthallare i nirvanalikt lugn,
likgiltig för den mänskliga myggsvärmen, gigantisk, oemotståndlig fram på
sin utstakade bana». Då det växte där borta på de oöverskådliga
vidderna i västern hade det varit upphovet till kamp och strider och blodet
hade strömmat över fälten vid Los Muertos. Men just skörden från
denna farm kom slutligen att mätta tusentals utblottade stackare bland
Indiens svältande massor.
Polypen skildrar striden om Vetet medan det ännu växer. Virveln,
boken om Chicago, vetehandelns centrum, visar den våldsamma
spekulationen 1 vete, som ännu alltjämt varje år håller den internationella
börsfinansen 1i spänning.
Polypen, vars drama utspelas i Kalifornien, visar oss ett samhälle
där livet ännu icke tvingats in i lagbundna former, där individualismen
ännu härskar, var och en hänsynslöst följer sin egen väg och där
revolvern alltför ofta får säga sista ordet. Vi se ett samhälle, där rätten
ännu icke sitter i högsätet. Polypen, det är det väldiga järnvägsbolaget,
som pressar farmarne till ruin och elände. De äro helt i händerna på
detta: deras vete kan ej transporteras på andra banor än dem, vilka
tillhöra bolaget, som ständigt höjer frakterna; när farmarna måste låna,
försträcker bolaget penningar och kommer i besittning av deras jord,
bolaget äger tidningar, har telegraf och post i sin hand, mutar domare och
ämbetsmän ... Polypen visar farmarnas kamp mot detta odjur, vars
fångstarmar slingrar sig genom hela deras tillvaro och suger ut varje
blodsdroppe.
Vi komma 1 beröring med ett intensivt, vibrerande liv; människans
primitiva egenskaper och instinkter äro skarpt utvecklade och skärpta
genom tvånget att endast ha sig själv att lita på, ständigt vara beredd
att stå ansikte mot ansikte med döden. Samma omedelbarhet och
manliga kraft som finnes hos Percival Gibbons boer eller Kiplings hjältar
återfinna vi hos de här skildrade människorna.
Norris har tydligen lärt av Zola: samma bredd, samma förmåga att
levande skildra massrörelser som hos den franske mästaren. Stilen är
kraftig och målande, men har naturligtvis förlorat på översättningen.
Vissa kapitel i boken hör till dem man ej lätt glömmer, t. ex.
invigningen av Annixters stallbyggnad, hardrevet hos Osterman eller den
gripande skildringen av Behrmans död. Behrman, som är den synliga
representanten för Polypens makt, dödas av vetet. Han råkar falla ner i
lastrummet på ett av sina skepp och vetet, som med »metalliskt dån»
genom den väldiga järntrumman strömmar ut från magasinet ned 1
lastrummet och småningom fyller detsamma, begraver honom så småningom
under det han i vansinnig dödsskrämsel förgäves kämpar för sitt lv.
Sedan senaste nummer av tidskriften utkom har flera för
folkbiblioteken lämpliga böcker utgivits, vilka vi senare torde utförligare omnämna.
Vi anteckna här bl. a. några av Mathilda Roos populära böcker, som
utgivits 1 billiga upplagor, Djupets sagor (1:50), Genom skuggor (2: —),
Hennes son (1:50) samt Gustaf Jansons Faran (2:75). kEn bok som
särskilt bland litterärt intresserade väckt uppmärksamhet är Ludvig
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
