Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
HENRY PETER-MATTHIS
på världens vimmel utanför stugan,
stora landsvägen fram, när han
själv inte längre kan färdas
omkring som han vill. Och han ser
körande, bilande, cyklande
medmänniskor och väver historier om dem
eller får historier av dem; livet är
ett äventyr också i vardagslag, det
har både glada möjligheter och
underhållande verkligheter —
förunderligt vad bara en människas
utseende och uppträdande kan skvallra
om sagor bakom stela ansiktsdrag.
Vardagen är ett äventyr när man
anar vad den innehåller. Han dras
själv in i äventyret och händelserna,
folk kommer och går i hans hus, folk
som han inte alltid önskar hysa, och
han kan leende ingripa i vad som
händer, men är alltid på avstånd —
till och med från sina egna intressen
— livet är kostbart, och han ser med
sin muntra mildhet på det hela och
finner som förr den djupa, vackra,
egendomliga sagan i det som sker.
Han säger som så: de här
figurernas, de här nutida böndernas
vardag är visst ingen idyll, de för en
kamp i det tysta och det ovissa för
att klara sin tillvaro. Se här är
dokument i min dagbok på hur tungt och
vågsamt det är att leva på
åkerjorden och bland kreaturen och
mjölkpigorna och dragspelsdrängarna ...
Men den frie, lustvandrande
berättaren blinkar i ögat på honom, det
är som om man fick en viskning
från den evige rallaren: titta här
hur roligt livet är, precis som de
många låtarna på min fela, de galna
historierna på min tunga, ja som
den långa sjungande melodejan i
min prosa.
Hedenvind-Erikssons prosa är
också något utan för det vanliga,
ganska långt utanför till och med. Det
är varken den akademiskt snirklade
så kallade högsvenskan eller den
borgerligt tråkiga normalprosan,
men heller inte den som det anses
proletärt färgade muntliga
realsven-skan. Däremot kan det se ut som
om han tog med lite grand från
var av dessa tre språkformer och
blandade det på måfå i sin prosa.
Men det skulle inte bli någon stil.
Och Hedenvind har en nog så
fastlagd egen stil, däri också olik de
flesta av sina skrivande samtida
(på svenska skrivande).
Då man säger "egen stil" måste
man givetvis göra inskränkningar.
En diktare skapar ju inte sin stil
precis ur ingenting, och den är
ingen uppfinning heller som han
kunde ta patent på. I annat fall har
man att göra med en konstlad
produkt av ett fåfängt och fantasilöst
intellekt. Stil är inte för diktaren
en språkdräkt han klipper till åt
sig, utan ett konstnärligt
uttryckssätt som har blivit hans, oavsiktligt
och ofta omedvetet för honom själv.
Men det är inte alis något mystiskt
eller romantiskt med stilen, man
kan alltid spåra upp psykologiska,
kulturhistoriska och andra
sammanhang.
Med Hedenvinds stil är det en hel
intressant historia. Litterärt talat
nedstammar han direkt från en stor
nordisk släkt av folkliga berättare.
Det är förnäma anor hans konst
äger, men oakademiska och
oaristokratiska, ja i de flesta fall anonyma.
Han har tagit arv av folkdiktningen.
8
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
