Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
GUSTAV HEDENVIND-ERIKSSON
Det var i århundraden eller kanske
årtusenden en muntlig konst, varav
vi nu kan finna rester inte bara i
sagor och visor utan i ordstäv, gåtor
och "skröner", rim och anekdoter,
bygdehistorier och sägner. När
sådant upptecknades och spreds i
skrift och när vi sedan länge hade
en lärd litteratur, fortsattes likväl
det muntliga förtäljandet långt från
kulturhärdarna, liksom spelmännen
har fortsatt att spela låtar och
"allmogemusik", fast vi i sekler har
haft både kyrkomusik, operamusik
och konsertmusik. Det har funnits
konstnärer och traditioner också
bland våra bygdeberättare, hur
okända de än må vara. Det folkliga
berättandet blev alltid föga ärat.
Till diktningen räknades det inte.
Enstaka författare har särskilt i
senare tider hämtat stoff från det,
men hos oss kom sällan den
ursprungliga berättelsens ton eller stil
naturligt till sin rätt i skriften.
Denna skulle formas efter de litterära
mönstren för var tid. I Norge,
Danmark och delvis Finland var det
bättre. I undangömda trakter i
Norrland, där det fanns en gammal
kultur, kunde det också berättas på
det kraftiga, fantasirika sättet.
Genom Olof Högberg lärde vi här
söderut först känna något om den
sagoskatt som fanns, och den
berättarstil som hade utbildats. Men
Högberg återgav sägnerna i en
arkaise-rande form, där den lärde än en
gång hade blandat sig i saken. Det
blev i en litterär gestalt som denna
folkdiktning uppenbarade sig. Vi
har så svårt att vara vårt olärda
ursprung trogna!
Det muntliga berättande som
fortlevde utanför ali skrift, hämtade sitt
stoff från både uråldriga
bygdehistorier och den omgivande
vardagens händelser. Det blev enkla,
levande berättelser ofta nog, än
tragiska, än muntra, alltid fantastiska
i större eller mindre grad, men
gamla öden och sagor fick merändels
behålla sin konstrika traditionella stil.
När en sådan bygdeberättare satt
och drog sina bitar, sin repertoar,
gav han den i senare tider en form
som avvek från den forna, hårda,
sakliga men stiliserade. Han
närmade den till skriftspråket — men
det skriftspråk man kände i
bygderna. Det var bibelns och
psalmbokens, det var andra gamla böckers
språk, och det var prästens
prediko-stil och klockaren-skollärarens
svarvade efterapningar av prästen och
kyrkoböckerna ocli kungörelserna.
När detta språk gick igen i
berättarnas konstglada men muntliga prosa,
blev det ju förenklat till
vardagsbruk men samtidigt karikerat. På
det sättet höjde berättaren sin stil
efter det officiella språket som
mönster men roade sig och
åhörarna på klockarens och prästens
bekostnad. Så berättas det än i denna
dag i Norge och Finland, och så har
det berättats i Hedenvind-Erikssons
hembygd i nordligaste Jämtland.
Han har som barn lyssnat till
gammalt folks historier, fått en rik
berättarådra i arv och sedan som
ung gått ut i världen med sagor och
fantasier i bröstet. När han fick ro
mellan arbetsdagarna, började han
skriva sina egna fantasier och
återgav sina upplevelser i sagostil men
9
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
