Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
"Tanken är fri!"
Av LUDV. DE VYLDER
Det är en minnesdag, som vårt
folk skulle haft anledning att
fira i fjol. Jag tänker på
hundraårsminnet av Geijers
"avfall". Det var åren 1838—1839 som
den svenske tänkaren i sitt
Litteraturblad uttalade grundtankarna för
den liberala åskådningen och
därmed gav programmet för den
följande svenska mansålderns stora
reformer inom svenskt statsliv. Ända
till 1920-talet har den Geij erska
tankeströmningen kunnat göra sig
gällande. Men som sagt — det Geij
er-ska avfallet var ett minne väl värt
att erinra om men hör till jubileer,
som icke firas.
Sjuttio år tidigare eller 1769 skrev
den tyska upplysningstidens store
banérförare Johan Lessing ett
drama, som blev en programskrift för
de unga, en tidens lösen och nu
efteråt ett äreminne över sin
författare, vilket skall bevara åt honom en
plats i mänsklighetens panteon långt
efter att man hunnit glömma
litterära verk, som i konstnärligt
hänseende stå vida högre. Det var
Nathan der Weise och det skådespelet
skall fortleva som en modig
bekännelse till humanitetens grundtankar.
Skalden var 40 år gammal.
Halvtannat årtionde innan han skrev
nämnda verk, hade Lessing lärt
känna Moses Mendelssohn, som
blivit kallad den tyske Sokrates, liten
och ful som den grekiske tänkaren
och med samma ideella lyftning.
Det var i den lilla residensstaden
Dessau inom ghettots murar, som
den lille judegossen föddes,
andligen och lekamligen härstammade
han därifrån, fast han bröt sig en
väg ut. Den medeltida
moriskjudiske tänkaren Maimonides’
skrifter hade utgjort den lille vetgirige
gossens läsning och blivit både ett
livgivande frö och en tändande
gnista i hans själ. Det är något
verkligen gripande och patetiskt
över den stackars lille
puckelryggi-ge trettonåringens vandring till
Berlin, dit han larvade till fots "för att
lära mera". Här svalt han sig fram
och lärde sig språk — förut hade
han inte ens fått lära tyska utan
blott hebreiska och jiddisch! Men
efter en del år av otrolig flit och un-
11
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
