Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
LUDV. DE VYLDER
der alla slags umbäranden var han
bliven en man, som stod på höjden
av sin tids bildning och som
fortsatte tankelinjen från Spinozas dagar.
Genom sin Faidon, som översattes
till alla de förnämsta europeiska
språken, blev han erkänd som både
judarnas och tyskarnas lärare. Är
det inte eget, att denne man från det
judiska ghettot var en av de första
författare, som skrev på tyska
språket, som ivrade för att tyskarna inte
skulle skämmas för sitt modersmål
och inte anse franska som enda
passande litteraturspråk för tyskar och
som alltså i viss mån kan sägas ha
lärt tyskarna att skriva på tyska?
Själve Fredrik den store skrev på
franska!
Efter Faidons utgivande blev han
kallad den judiske Plato. Men
genom sin verksamhet i
fortsättningen, då han visade sina landsmän, att
man kan vara en from jude och
dock en modärnt bildad människa,
förvärvade han benämningen den
judiske Luther. Jämförelsen med
den store reformatorn är onekligen
väl grundad. Även namnet den
andre Moses är berättigad, ty har han
icke fört ut sitt folk ur det judiska
ghettots träldom’/
Det är inte rätt att säga, att det
var vänskapen med Mendelssohn,
som gav Lessing hans inställning till
judefrågan. Redan tidigare har han
i ett ungdomsarbete "Judarne" tagit
parti. Men å andra sidan är det
påtagligt, att Moses Mendelssohn varit
modellen för huvudpersonen i
Natan den Vise. Muhameds anhängare
i dramat är sultan Saladin och
kristendomen representeras av
tempelherren.
Den viktigaste scenen är samtalet
mellan Saladin och Nathan.
Sultanen uppmanar juden att säga
honom vilken av de tre
världsreligionerna, som är den riktiga.
Härpå svarar juden med den
underbara berättelsen om de tre
ringarna. En fader hade av en fé fått
en guldring, som ägde den
egenskapen, att dess innehavare blev älskad
av alla. Ringen gavs alltid av
fadern åt den son han funnit mest
förtjänt därav, och med ringen
följde tronen. Nu var det en gång en
fader, vilken hade tre söner, som
syntes honom alla lika präktiga och
som voro lika älskade av
människorna. Envar av dem talade med
fadern i enrum och fick löfte om
ringen. Och se, då fadern dog,
kunde alla tre uppvisa likadana
guldringar, och var och en gjorde
anspråk på att äga den rätta ringen,
de två andra vore förfalskningar. De
vädjade då till en domare. Sedan
denne hört vad tvisten gällde,
förklarade han: Antingen är ni
bedragare alla tre, eller ock har er far
älskat er alla lika högt och för att
inte behöva sätta någon tillbaka för
den tredje låtit göra två likadana
ringar till med den påföljd, att
ingen nu kan säga: Detta är den enda
riktiga. Men hur var det, hade inte
den äkta ringen den underbara
egenskapen att göra sin innehavare
särskilt älskad av alla människor?
Visen då i livet sådana dygder, att
det därigenom framstår vem som
har den rätta ringen! Kommen
tillbaka om 1.000 år; då sitter kanske
på detta domarsäte en visare man,
som kan slita er tvist!" —
12
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
