Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ARBETET I MUSIKCIRKLARNA
Varje musikstycke i de olika
programmen får sin egen lilla studieplan, som
omfattar biografiska uppgifter, det
historiska och sociala sammanhanget,
jämförande anvisningar om för de olika
musikaliska stilarterna gängse
utförandepraxis, och anvisning på den litteratur som
finns. En ytterligare fördel tillkommer
så, genom att man i radio får tillfälle att
vid speciella konserter få så att säga
"höra hur det skall låta", när det spelas
av en yrkesorkester. Vid dessa
konserter bör självfallet cirkelmedlemmarna
lyssna gemensamt, läsa med i noterna
och sedan samtala om det hela.
På detta sätt och med anlitande av
Radiotjänsts studiebrev bör varje
musikcirkel bedriva lite teoretiska och
historiska musikstudier som komplement till
musicerandet. Här ska musikcirklarna
liksom andra cirklar samlas kring boken.
Men nu kommer ett allvarligt men
—-böcker om musik saknas ännu i våra
bibliotek — några få undantag bekräfta
regeln. Musikcirklarnas deltagare måste
därför själva gå till bibliotekarierna och
be dem att anskaffa erforderlig
studielitteratur, och räcker inte en uppmaning,
så blir det ingen annan råd, än att
fortsätta, tills boken eller böckerna kommer.
Bertil Blomberg.
Musikcirklarnas instrumentbesättningar
växlar i hög grad. Det ligger ju i
musikcirklarnas natur, att inte något
instrument som är användbart i en musikcirkel
skall behöva avvisas. På denna grund
har en musikcirkelensemble sällan
tillgång till just den instrumentbesättning,
för vilken de tryckta upplagorna äro
avsedda. Denna svårighet brukar
avhjälpas, dels genom att man kommer
överens om, vilket instrument, som skall
överta t. ex. ett oboesolo, ett fagottsolo,
ett hornsolo o. s. v., dels att man helt
enkelt instrumenterar om arrangemanget
efter den besättning, som för tillfället är
tillgänglig. Man finner ofta i
musikcirklarna arrangörer, som är förbluffande
fyndiga, när det gäller att hitta på utvä-
gar och tillvarata möjligheter för en
speciell, ofta ganska kuriös, besättning^ Men
det händer också att man står ganska
handfallen, allra helst när det gäller att
arrangera om ett för bearbetaren obekant
stycke. Oftast är det dock inte
nödvändigt att skriva om stämmorna, om man
bara kan komma till rätta med
"inprick-ningarna". Felet ligger i allmänhet hos
pianisten, som antingen spelar rubb och
stubb i stämman eller också nöjer sig
med att plocka ut de harmoniska
fyll-nadsstämmorna och överlåter åt de andra
instrumenten att ta hand om inprickade
solon och bimelodier. I det förra fallet
blir pianostämmorna ofta ohanterliga och
svårspelta, och om nu pianisten väl kan
komma ut med de tekniska svårigheterna,
blir stämman alltför dominerande. I det
senare fallet kommer man att sakna den
antydan till växling mellan de olika
instrumentgrupperna i originalet, som en
ensemble bestående av en grupp
stråkinstrument — helst med cello och
kontra-bas besatta ■— och ett piano, kan ge i ett
förståndigt arrangemang. Denna
antydan till klangkontraster blir ännu lättare,
att få fram, om man har tillgång till en
eller par blåsare, t. ex. klarinett, flöjt
och trumpet. Sistnämnda instrument
medför dock alltid en viss fara, särskilt
om arrangemanget inte har någon riktig
trumpetstämma utan i stället har en
kornettstämma. I franska och danska
arrangemang ersätter kornetten ofta
oboestämman. Om en sådan kornettstämma
blåses på trumpet, kommer lätt denna att
dominera, ja den kan faktiskt slå ihjäl en
hel stråkstyrka, om den inte behandlas
varligt och med stor skicklighet. Även
klarinettstämmorna är ofta överlastade.
I en liten ensemble ger visserligen en
klarinett, som aldrig pauserar, en viss
fyllighet åt klangen, men å andra sidan
förstör den lätt alla möjligheter till
klangliga kontrastverkningar.
En musikcirkelensemble bör — när
den inte är inriktad på ren
kammarmusik — vara en miniatyrorkester.
Växlingarna mellan stråkgruppen och
trä-och bleckblåsargrupperna bör alltså
såvitt möjligt antydas i arrangemanget. Of-
20
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
