Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
IATTERA TURSPEGEL
Engelskt elfenbenstorn.
HAROLD NICOLSON: Helens
torn. Bonniers. Pris kr. 10.
"The north safeguarded — nearly
(Roberts knows the rest)1
A country twiee the size of France
annexed,
That stays at least. The rest may pass,
may pass . . ."
I denna dikt "A vice-roy resigns" har
Kipling låtit föremålet för Harald
Nicol-sons teckning av en engelsk patricier
Lörd Dufferin and Ava tala om vad hans
av imperieglansen strålande regering gått
ut på. Norden, som skyddats är
Afganistan, landet, som annekterats är Birma.
"Englands makt stannar kvar och allt
annat försvinner."
Harold Nicolson, de politiska
korrespondenternas och krigsjournalisternas
nestor från den tid sådana män voro
oundgängliga för opinionsbildningen
hemma på ett helt annat sätt än nu, är
själv systerson till denne ärekrönte
vice-kung, som, innan han regerade Indien,
varit generalguvernör över Canada och
sedan blev ambassadör vid ett antal
stormaktshov.
Nicolsons hustru, den berömda
författarinnan the Hon. Victoria Sackville West
skrev för några år sedan en högst
förtjusande och originell levnadsteckning av
några av sina förmödrar inom den högsta
engelska aristokratien: "Pepita och
hennes dotter."
Men tack vare att de voro kvinnor och
bundna vid trängre kretsar för sin
vitalitet och energi, växte excentriciteten hos
dem vild och deras begåvning gick till
spillo på asociala motiv, så som den
talangfulla författarinnan till "The
Edwar-dians" även på andra håll påpekat.
Den man, som dominerade den unge
Harold Nicolsons barndom och
ungdomsdagar, ofta tillbragta i de slott, som
tillhörde hans ärekrönte släkting, hörde till
samma skara av charmens kungabarn,
vilka livet igenom på denna spatiösa och
pittoreska tid gjorde vad de ville.
Men, tack vare att han var man och
"peer of the Realm", stod för Lörd
Dufferin hela världen öppen. Man får
cn rent hisnande känsla av vilken
per-sonlighets- och maktutveckling, som
kunde stått denne medlem av ett
högaristo-kratiskt hus, med stänk av det geni, som
en gång funnits i släkten, till buds, ifall
1 "Norden skyddat. (Roberts vet
resten.) Ett land, dubbelt så stort som
Frankrike taget, — det åtminstone finns kvar,
när annat försvinner."
lian velat utnyttja dem med den
målmedvetenhet, som kännetecknade
gestalterna från Imperiets senare dagar. Men
hade han gjort det, hur mycket mindre
älskvärd och karakteristisk för det bästa
i engelskt kynne hade han icke blivit, än
den gestalt av högförnäm grand seigneur,
livsdilletant i största och mest glänsande
stil, som hans systerson tecknar av
honom.
Författarens sätt att lekande smidigt,
personligt tjusad men samtidigt
psykologiskt skarpt skildra denne imperiets
strålande gallionsbild ger på samma gång en
inträngande redogörelse av den
övergångstid, han karakteriserade.
Denne adelsman med Richard Brinsley
Sheridans blod i sina ådror, som
beskyddats av Palmerston och vars svägerska
varit indragen i Lörd Melbournes
skandaler, står liksom i porten till sin
utsökta varelses elfenbenstorn, som på tröskeln
mellan två epoker. Han är belyst av
solnedgången från Merry Old Englands
sista strålar men samtidigt som genom ett
under förgylld av den uppstigande
imperiemaktens heta glöd.
Men innan hans långa liv tar slut, har
även den strålglansen redan börjat
blekna. Nicolson säger träffande att det
inte var 1914, som gav engelsmännen den
första aningen om att aftonens skuggor
höllo på att lägra sig över dem. — De
kände det redan vid sekelskiftet, då
boernas oväntade seghet i kampen visade
dem att de själva kunde ha orätt, så Guds
utvalda folk de voro!
Som gosse, berättar författaren, hur
han frågade sin guvernant om hans
morbror var en stor man, och hur hon
svärmiskt svarade att han var den störste
i världen!
Nicolsons utsökta framställning lämnar
klart besked om att han själv inte anser
det.
Någon stor man eller statsman var
denne av Kipling besjungne vicekung heller
icke. Däremot var han en stor diplomat
i tidens engelska stil, vars motto var
"Divide et impera". Ehuru hedern själv —
mot engelsmän — fick han i de utländska
länderna, där han företrädde sitt lands
intressen, lätt namn om sig att tänja på
hederskodexen, då det gällde av Gud
mindre benådade och utvalda folk.
Att han innerst inne var Bismarcks
lärjunge är ganska tydligt, även i
Nicolsons här diskret överslätande
framställning. Dufferin gästade ju furst Bismarck
flera gånger på hans slott och visade sig
stå under kanslerns inflytande. Han kan
alltså på sätt och vis anses ha hört till
såningsmannen av den Dödens skörd
världen skrördade år 1914—19 och som
nu åter står mogen för liemannen.
27
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
