Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
DEN ÅTTONDE DÖDSSYNDEN
II.
I ali läkekonst är profylaxen den
förnämsta metoden. Det gäller att
hellre stämma i bäcken än att
stämma i ån, att i tid söka räta vad
olyckliga omständigheter gjort krokigt.
Mindervärdeskänslan uppstår ur
förnimmelsen att vara olik sin
omgivning. Enligt profylaxens metod
borde då denna olikhet upphävas.
Men detta skulle tarva en
uniformering, omöjlig att genomföra och
tvivelaktig till sitt värde. Den
skulle förutsätta att en viss
människotyp, vissa karaktärsdrag
proklamerades som de enda rätta, och efter
denna mall borde övriga låta
forma sig. I diktaturländerna och för
övrigt inom skilda samfund hyllas
just denna nivellering. Dock torde
människorna inte ha blivit så
mycket lyckligare därigenom.
Mindervärdeskänslan har
tvärtom sitt egentliga upphov just i
dyrkan av bestämda ideal och
människotyper, skiftande alltefter
samhällets struktur. I tider av
dynamisk utveckling, exempelvis
industrialismens genombrott, hyllas
viljemänniskorna som ideal. Under
stillastående tidevarv, som
medeltiden, framställes den
kontemplati-ve som förebild. De som bryta mot
dessa oskrivna lagar stötas bort ur
gemenskapen, få stämpeln
"otidsenlig" påtryckt sig och nära
mindervärdeskänslor. Samma
förhållande råder inom mindre
samhälls-enheter. I en jordbrukssocken är
storbonden idealet, i ett
industrisamhälle den klassmedvetna
arbetaren, i borgerliga kretsar aktas den
sparsamme som en förebild, i
bohemkretsar den slösaktige. Och så
vidare i ali oändlighet.
För att profylaxen skall nå till
botten på det onda kan den således
inte bestå i en nivellering. Tvärtom,
den bör gå motsatta vägen, erkänna
alla mänskliga egenskaper,
egenarter, anlag, miljöer och så vidare
som goda, såvida naturligtvis de
verkligen äro det ur samlevnadens
synpunkt. Och i stället för att peka
uppåt mot ett ideal bör man peka
inåt på människan. Se där, du bär
något inom dig, något som är
specifikt för dig, utveckla detta och
strunta i vad andra människor
anse som det ideala just nu.
Här skall dock inte förfäktas
någon obändig individualism, ur
denna når ingen väg fram till
förlossningen ur mindervärdet.
Människan är en gruppvarelse, och det är
inom gemenskapen med andra hon
når sin frigörelse. Men denna
gemenskap måste växa i en miljö,
där skrankorna falla eller
åtminstone förlora något av sin
respektingivande höjd, där varje människa
får utveckla sin egenart
respekterad av andra och respekterande
andra. Det klasslösa samhället vore
idealet, men i väntan på detta få
vi göra så gott vi kunna med de
medel som stå oss till buds. Ett
sådant medel är våra föreningar av
alla de slag. Där samlas människor
ur skilda samhällsklasser under en
gemensam paroll. Där försvinna i
någon mån de gränser som skilja
fattig och rik, andligen och
materiellt. Föreningarna borde kunna bli
den plattform, där olikartade indi-
59
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
