Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ELFRED KVMM
vider finge ge något av sin
egenart till det samfälldas bästa och
därigenom erkännas av andra och
sig själva. Den åttonde dödssynden
skulle väl inte fördrivas men
måhända förlora något av sin makt
över människosinnen, om
föreningsarbetet så vitt möjligt utplånade
förutsättningarna för
mindervärdeskänslans uppkomst och utbredning.
III.
I alla mänskliga förhållanden
måste man räkna med människan
sådan hon är och inte sådan hon
bör vara. Naturligtvis är detta
"bör" en bjudande fingervisning.
Men det kan lätt läggas en hämsko
på individen, om han ställes inför
alltför skärpta krav. Alla äro inte
spända stålfjädrar. Många falla lätt
undan för svårigheterna, om dessa
äro av sådan art, att de så att säga
inte ligga till att bemästras av
personen i fråga. Vissa människor
skulle hellre lägga en
kilometer-lång stenmur än de öppnade ett
möte med ett anförande. Men alla
lia ett inneboende behov av
verksamhet utöver förvärvsarbetet.
När man varit i tillfälle att på
skilda håll göra en insyn i olika
föreningar frapperas man av, hur
litet arbetet är fördelat. I många
fall förekommer ingen
arbetsfördelning alis. Där finns en ständig
elitgrupp, som utför allt arbete. De
övriga delta passivt, och
föreningslivet blir för dem blott ett sparsamt
njutande av andras prestationer —
och en plantskola för
mindervärdeskänslor.
Här måste en annan tingens
ordning komma till stånd. Förmågan
att kunna uppträda i talarstolen
eller i diskussionen får inte bli
måttstocken på en duglig medlem.
Därute i livet kan den tystlåtne och
tillbakadragne vara den dugligaste.
Och han kan bli det även inom
våra föreningar, om vi nämligen
lägger arbetet så, att livet flyter in
i föreningen eller kanske snarare,
att föreningsarbetet flyttar sina
gränspålar allt längre ut i livets
egna domäner.
Jag vill våga den paradoxen, att
föreningsarbetet inte är så
nödvändigt för de duktigaste
medlemmarna som för de mindre dugliga. De
förra klara sig på egen hand, de
senare behöva nödvändigt
föreningslivet som andlig stimulans.
Därför bör föreningslivet läggas
om till förmån för dem som nu inte
i full utsträckning kunna göra sig
gällande. Detta kan endast ske om
individuella prestationer alltmer få
vika för gemensamhetsarbete.
Några exempel.
Diskussionerna äro f. n. ett mer
eller mindre animerat tankeutbyte
mellan ett fåtal medlemmar.
Åtminstone inom mindre föreningar
skulle det kunna bli mera ett
samtal, en tankeväckande men inte
uttömmande inledning, fritt
samspråk en stund tills "isen är
bruten", sedan kan man återvända till
mera parlamentariska former.
Huvudsaken är att alla känna sig som
medverkande, och att de som lida
av tystnadskomplex få tillfälle att
bryta detta.
60
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
