Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
RICKARD LINDSTRÖM
— "Aldrig en Iris på dessa bleka
fält minsta blomma plockat..." —
och allt det andra. Bellman blir mer
levande för den som känner
Stockholm. Och Bellman lockar en att
lära känna Stockholm. Han är en
guide, som leder till det som är mest
värt att uppleva i huvudstaden. Han
är en förnämlig studieledare för
sena tiders barn. Om de nu bry sig
om det...
En av de mest strålande
Stockholmsskildringar, som finnas är väl
de första sidorna i första kapitlet av
Böda Bummet. Förre e.o. notarien,
numera litteratören Arvid Falk stod
på Mosebacke och skådade ut över
staden. Han följde solens väg:
Solen stod över Liljeholmen och sköt
hela kvastar av strålar mot öster; de
gingo genom rökarna från Bergsund, de
ilade fram över Riddarfjärden, klättrade
upp till korset på Riddarholmskyrkan,
kastade sig över Tyskans branta tak,
lekte med vimplarna på
skeppsbrobåtar-ne, illuminerade i fönstren på stora
Sjötullen, eklärerade Lidingöskogarna och
tonade bort i ett rosenfärgat moln, långt,
långt ut i fjärran, där havet ligger. Och
därifrån kom vinden, och hon gjorde
samma färd tillbaka genom Vaxholm,
förbi fästningen, förbi Sjötullen, utmed
Siklaön, gick in bakom Hästholmen och
tittade på sommarnöjena; ut igen,
fortsatte och kom in i Danviken, blev skrämd
och rusade av utmed södra stranden,
kände lukten av kol, tjära och tran,
tornade mot Stadsgården, for uppför
Mosebacke, in i trädgården och slog emot en
vägg.
Jag läste detta första gången som
en sjuttonårig pojke, långt innan
jag såg Stockholm. Jag förtrollades
av dessa sidors glans. Men jag
upplevde dem aldrig riktigt, innan jag
kom till Mosebacke och fick se allt
själv. Då blev det Strindberg
skrivit i dubbel bemärkelse levande liv.
Alla de platser och ställen han
nämnt etsade sig för alltid in i
minnet. Fantasin fick fäste i
verkligheten. Bokens ord, som hemma i
Dalarna skapade en fager vision,
blevo från Mosebackes horisont en
förtrollande sanning.
Mycket annat i den svenska
litteraturen kan exemplifiera samma
sak. Nog upplever jag Det går an
mycket starkare, om jag varit på
de platser Sara Videbeck och
hennes sergeant passerade på vägen
mellan Mälarstrand och Lidköping.
Almqvists "tavla ur livet" blir
därigenom mera — av livet. Och jag
tänker på en annan bok: Herr
Arnes penningar. Är den icke mera
fascinerande för mig om jag själv
gjort färden över Kungälv, Kareby,
Solberga och fram till Marstrand
norr om Koön, än om jag icke gjort
den? Är icke detsamma i än högre
grad sant, om jag följer Kellgren
som "filosof på landsvägen" mellan
Stockholm och Skatelöv? Därför
frågar jag: Varför anordna de
folkliga bildnings- och
reseorganisationerna sina resor efter vanliga
brac-kors fasoner? Varför låta de icke
Bellman, Strindberg, Almqvist,
Lagerlöf, Kellgren och andra goda
vägledare bestämma resans väg och
mål? Men det passar väl icke med
tidens seder: tjätter, lortflirt, sport,
rakhyvlar, plus-four och annan
humbug!
I England finns det ett Dickens’
Society. Dess lärda medlemmar
ha gått igenom Charles Dickens’ al-
166
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
